Hur mycket ”måste” och ”borde” finns hos Karin Wiborn?

Equmeniakyrkans nästa kyrkoledare blir av allt att döma Karin Wiborn. Det stod klart i måndags när kyrkostyrelsen offentliggjorde sitt beslut till förslag. Karin Wiborn, och inte Joakim Hagerius, kommer föreslås på kyrkokonferensen i augusti. Equmeniakyrkan har en tradition av konsensusbeslut och det ska mycket till för att kyrkokonferensens församlingsrepresentanter skulle köra över styrelsen. Det är inte heller möjligt enligt stadgarna att välja någon annan än de två föreslagna kandidaterna. 

Den tidigare anonyma kandidaten till att bli kyrkoledare för Equmeniakyrkan, Niklas Piensoho, något som Hemmets Vän var först med att kunna bekräfta förra veckan, är alltså ej längre aktuell. 

Karin Wiborn är rutinerad, trygg och mycket erfaren ledare. Hon är kvinna – inte oviktigt för Equmeniakyrkan vars självbild är ett progressivt samfund. Wiborn har gedigen samfundsledarbakgrund. Hon var missionsföreståndare i Svenska Baptistsamfundet och den som ledde övergången in i det som hette Gemensam framtid, arbetsnamnet de tre bildarsamfunden satte på det som skulle komma att bli Equmeniakyrkan. Därutöver var hon under ett antal år ordförande i Sveriges kristna råd. 

Vad betyder valet av Karin Wiborn för Equmeniakyrkan? För det första kan konstateras att oavsett vilken kandidat kyrkostyrelsen föredragit hade vederbörande fått en grannlaga uppgift. Equmeniakyrkan som helhet, det finns lokala undantag, rasar i medlemsantal och församlingar. Kyrkor säljs. Församlingar lägger ner. Det är kris. 

Den nya ledaren för samfundet måste ha en stark framtidsbild av något annat. Personen måste vara en exceptionell kommunikatör som kraft kan inspirera och förmedla en vision. Har Karin Wiborn det? Wiborns framtoning har hittills varit mer samlande än framåtdrivande. 

För två år sedan var Karin Wiborn en av tre medförfattare till skriften Färdplan. Den kan bäst beskrivas som kyrkoledarnas biskopsbrev till församlingarna, ledningens analys av nuläget och en plan för framtiden: ”Vart är kyrkan är på väg?” I texterna i boken fanns en viss krismedvetenhet. Samtidigt saknades skarpa skrivningar om vilka förändringar som kyrkoledningen bedömde ha potential att vända utvecklingen. Som helhet en initiativlös men reflekterande skrift.

På de 80 sidorna finns inte ett enda ”måste” eller ”borde”. Det var som att Färdplanen saknade en plan. På sidan 38, den del som handlade om nuläget och om att vara kyrka i sin tid summerade kyrkoledarna:

”Det vi behöver arbeta med när vi reflekterar över ett minskat medlemsantal är att ta det som siffrorna indikerar på allvar: att färre människor väljer att kanalisera kristet liv genom den lokala församlingen. Hur kommer det sig att kristen tro och gemenskap inte svarar mot existentiella frågor och behov?”

Från samfundsledare hade man möjligen kunnat förvänta sig en något mer framåtblickande analys. Faktum är att kristen tro och gemenskap svarar mot en människas alla existentiella frågor. Församlingen är Guds missionsorganisation på jorden. Gud har ingen annan plan än sin kyrka. Allt handlar därför om hur tron förvaltas, kommuniceras och levs i församlingarna. 

En församlingsrörelses ledare behöver gå före. Visa vägen. Tro på framtiden. Med herdestaven i hand måste hon måla en bild så stark och attraktiv att följarna också tror att en annan värld är möjlig – med Guds hjälp. Hon behöver hitta sina ”ska”, ”måste” och ”borde”.

Ska det ske måste ledaren vilja och ha tro för att den kristna församlingen svarar mot dagens existentiella frågor och behov.  Nu är upp till Karin Wiborn att visa att hon gör det.