Andens vind blåser rent

”Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av Anden.” Jesu ord till Nikodemus i Johannes evangelium 3:8 kommer osökt till mig när jag hör om meteorologen Ellen Vistes nya bok Vindens historia.

I närmare 40 essäer återger hon historierna om väder och vind och utforskar allt det som har med blåst att göra: Var ligger Ingenvindslandet, en plats där det aldrig blåser? Varför utforskade brittiska forskare sandstormar med hjälp av en T-Ford? Varför använde Pascal vin för att väga atmosfären? Och varför åkte Gustav III till Lyon för att se en kvinna stiga mot himlen? 

För människan är vindens historia också sjöfartens, äventyrens, upptäckternas och erövrarnas historia. Sjöfararnas resor handlade naturligtvis inte om att upptäcka hur vädersystemen fungerar – men det var ett resultat av dessa resor. När Columbus sökte sjövägen till Indien upptäckte han inte bara Amerika utan också passadvin den, berättar Ellen Viste.

För kristna är vinden ett välkänt begrepp: Anden beskrivs i Bibeln bland annat som en vind, det har med förändring att göra, en kraft du inte kan påverka men som påverkar dig och allt det som finns omkring dig. En kraft som kan rensa rent och ge nytt liv – eller skapa förödelse och krossade drömmar. Och ibland är det lite av båda delarna. 

Inte så konstigt att lärjungarna blir chockade när Jesus tystar stormen i Matteus evangelium kapitel åtta. Det finns andra exempel: När Hesekiel får se Guds tronrum är det i en virvelvind, en tornado, som han först möter synen.

En annan berättelse om vind och väder-system som jag tänker på är Apostlagärningarnas skildring av Paulus skeppsbrott på vägen till Rom (kapitel 27 och 28). Det är en fascinerande historia. Varken Paulus, hans medpassagerare eller sjömännen tycks ha haft något av dagens kunskaper om de komplicerade vädersystem som styr vindar och väderlek. Men Gud visste, och varnar Paulus under resans gång. Och när de ändå seglar vidare räddas samtliga, även om skeppet går under. Det är en resa fylld av mirakler och nya möten.

De senaste åren har det känts lite som om vinden blåst upp över vårt land och över svensk kristenhet, här och var kanske man skulle kunna tala om storm, eller åtminstone styv kuling. Jag tror att vi behöver det – det värsta vi kan råka ut för är nämligen stiltje. Då händer ingenting, vi kommer ingenstans. Dammet lägger sig över våra kyrkor och kapell. Det behöver blåsa rent emellanåt. 

Men en storm är inte heller att leka med: Då faller ledare, då avslöjas lögner och då visar det sig hur sjödugligt det vi har byggt är – och hur stadig vår tro är. 

Det är därför vi behöver vara rädda om varandra, ta hand om de stormslagna, eller som det står i Hebreerbrevet 12:12-13: ”Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän …” 

Hur är det? Blåser det tillräckligt i våra liv? Eller har vinden mojnat? Inför årets pingst kanske vi skulle studera det här med vindar och vädersystem lite mer – Bibeln har mycket att berätta om det, och kanske kan vi mitt i alla studentfiranden, bröllopsbestyr och annat få lite tid över för den helige Andes vind? Eller åtminstone i sommar? Låta Gud tala …