Jesus kallar alla
– även den som inte längre ser
– Framtidstron finns i Jesus, inte i omständigheterna, säger Anneli Persson, operationssjuksköterska/ögonsjuksköterska på Mercy Ships.
Foto: Mercy Ships och Foto: Serp Pae/Pixabay
Krönika. – När jag såg honom insåg jag att det inte handlade om vad vi kunde göra för hans ögon – utan om vad Gud redan gjorde i hans hjärta. Hans tro på Jesus bar honom genom mörkret, och jag såg en framtidstro som bara himmelsk glädje kan ge, säger Anneli Persson, operationssjuksköterska/ögonsjuksköterska på Mercy Ships.
För några veckor sedan kom jag hem efter några månaders resande i ett par länder i Afrika. Madagaskar var ett av dem, då vi undersökte och valde ut de ögonpatienter som vi senare ska operera ombord på sjukhusfartyget. Detta screeningteam på åtta personer arbetade hårt och vi hade också många resdagar med olika bussar och MAF-plan. På en av platserna var vi klara med screeningen och skulle dra iväg till nästa ställe. När jag åt frukost fick jag beskedet att det hade kommit en till patient och säkerhetsvakten Jeff frågade om jag kunde komma och se patienten på sjukhuset, på samma plats där vi hade undersökt patienter dagen innan. Jeff kom och hämtade mig. Det blev en resa med en trehjuling (tuk-tuk) genom den livfulla staden, med den tunga gröna undersökningsväskan i knät.
Det finns en framtid för honom, och Gud vill fortsätta att använda honom.
Anneli Persson, operationssjuksköterska/ögonsjuksköterska på Mercy Ships
När vi kom närmare patienten kunde jag redan på avstånd se på patientens kroppsspråk att han var blind, utan hopp om att rädda hans syn. Jag klev fram och samtalade via översättare och undersökte patienten med enkla verktyg och kunde bekräfta vad jag hade sett på avstånd. Hans ögon var helt förstörda av grönstarr, iris reagerade inte längre på ljus och han såg inte heller ljuset från min ficklampa. Hjärtat slog en extra volt och empatin skenade med försök att sätta mig in i hur det kan kännas att vara blind och leva i mörker. Hans fru var nära honom och hans ledsagare. Jag såg på honom och henne med tårar i ögonen och förklarade för honom och gav det svåra beskedet. Jag försökte tala om för honom hur viktiga hans övriga organ är, att lyssna och att fortsätta att sjunga och tala visdom till människor, att han är värderad och viktig utan sin syn. Det finns en framtid för honom, och Gud vill fortsätta att använda honom. Han log mot mig och sa att han hade förlorat hoppet för några veckor sedan och försökt hitta något och hade sökt på flera platser, men bestämde sig för att gå till kyrkan, och där hade han hittat hoppet i Jesus. Jag blev så otroligt glad och förstod att livsglädjen, hoppet och tron på Jesus hade förvandlat hans hjärta och var nu drivkraften för att möta en ljus framtid.
Vi tog varandras händer och bad en bön tillsammans, sedan skildes vi åt och sa hej då.
Hans liv bekräftade att hoppet finns i Jesus och inte i omständigheterna.
