Frisinnets låga har slocknat i Liberalerna

Även om det gotländska vågskvalpet från Almedalsveckan lagt sig, blir det knappt någon semester för nyvalda liberala partiledaren Simona Mohamsson. Hon behöver jobba hårt, tillsammans med en ny partiledning, om det ska finnas någon chans för partiet att bli kvar i riksdagen efter valet i september 2026. 

Liberalerna har åkt berg-och-dalbana de senaste 100 åren, men enligt opinionsbedömare har partiet nu tappat så mycket stöd från både höger- och vänstersympatisörer att många idag knappt vet vad partiet verkligen strider för.

Under Folkpartiets storhetstid, sju år efter andra världskrigets slut, hade man stöd av nästan 25 procent av väljarkåren. Just nu kämpar liberalerna med ett stöd kring två procent, enligt opinionsmätningar.

Från 1920-talet och framåt fanns bland annat en stark frisinnad ådra i partiet. Den hade sina rötter i den frikyrkliga väckelsen, och hade fått en allt starkare ställning från 1850-talet. Detta frisinne var mycket tydligt i partiet fram till mitten av 1960-talet. Då grundade bland annat pingstpastorn Lewi Pethrus Kristen demokratisk samling (KDS), sedermera Kristdemokraterna, och Folkpartiet tappade en del stöd. 

Under senare år har de liberala tongångarna i Liberalerna varit så starka, att de som från början var starkt engagerade i frisinnade Folkpartiet med lite mer konservativa värderingar praktiskt taget inte längre existerar.

Denna uttunning av frisinnet, och även det kristna inflytandet i politiken, har mycket påtagligt haft med sekulariseringen att göra. Om nu de senaste årens nyväckta intresse för kristen tro, speciellt hos unga, kommer att förändra den bilden återstår att se. Men omsvängningen har varit påtaglig från 1950- och 1960-talets ateistiska hållning hos starka liberala samhällsdebattörer.

I vilken mån de politiska partierna fångar upp detta intresse för livsåskådning är nog för tidigt att säga. När frisinnet inte finns kvar hos Liberalerna har en värdeförskjutning skett i partiet. Att våga öppna sig för kristna och religiösa sakfrågor gäller inte bara Liberalerna utan nära nog alla riksdagspartier. Även Kristdemokraterna har under ett antal år blivit otydligare i dessa ståndpunkter, trots att partiet har djupa rötter i europeisk kristdemokratisk ideologi.

Liberalerna har tidigare kämpat hårt för demokrati, frihet, näringsliv och företagsamhet. Men den synen har grumlats lite de senaste åren. Deras stora profilfråga idag är skolan, men de behöver lyfta fram betydligt fler grundläggande byggstenar i samhällsbygget för att väljarna om ett år ska tycka att Liberalerna är värda att lägga sin röst på. 

Nu har den nyvalda partiledaren Simona Mohamsson tydligt deklarerat att Liberalerna hör hemma i stödet för ett borgerligt regeringsalternativ. Även om opinionsmätningarna för tillfället ger vänsterpartierna ett starkt övertag kan mycket hända det närmaste året. 

Centerpartiets nyvalda ledare, Anna-Karin Hatt, har också deklarerat ett tydligt stöd för en tänkbar borgerlig regering. Men Centerpartiet kommer inte att sälja sig billigt. Övriga borgerliga partier behöver ta klimatfrågan och landsbygdsstödet på större allvar.

Det är i nuläget ingen avundsvärd uppgift att vara statsminister i Sverige med rådande konflikthärdar i världen. Det gäller att manövrera klokt gentemot brandhärdarna Ukraina-Ryssland, Israel-USA-Iran, tullkriget med Trump och samtidigt den fasansfulla situationen för palestinierna i Gaza.

Mitt i alla dessa spänningar är det lätt att inrikespolitiska frågor kommer i skymundan. Att försöka profilera sig som nyvald liberal partiledare kräver mycket i skuggan av storpolitiken. Det finns så många viktiga frågor som enbart rör Sverige som inte får tappas bort.