Obekväm tystnad efter Torpkonferensen

När jag var ung (yngre?) var jag och mina vänner besatta av Dunderhumor. Det var en svensk YouTube-kanal med animerade sketcher som gjorde irreversibel skada på mitt sinne för humor. En av de mest ikoniska karaktärerna i Dunderhumors juvenila oeuvre var Heliummannen. Han var superhjälten i He-Man-skrud som med gyllene svärd i handen grep in i olika situationer, för att sedan plötsligt försvinna. ”Lika snabbt som han kom, så svävar han iväg igen” sade berättarrösten.

Idag framstår Heliummannen som en oväntat träffsäker metafor för den teologiska debatt kring pastor Brian Zahnd som blossade upp under våren och försommaren.

Tonläget var högt från alla sidor efter att Evangeliska Frikyrkan (EFK) bjudit in amerikanen som talare till Torpkonferensen. Antingen var man en fiende till Lausannedeklarationen, eller så var man en av Babels byggarbetare som riskerade kväva rörelsen inifrån. Bibelsyn, försoningslära och livet efter döden var frågorna diskussionen gällde.

Jag har inget intresse av att ta sida i denna debatt en månad efter att dess bäst före-datum passerat. Det som intresserar mig är tystnaden efteråt.

För den som faktiskt besökte årets Torpkonferens märktes stormen i det frikyrkliga vattenglaset mest i vädret. Det blåste friskt bland tälten på Närkesslätten. Men följetongen som dominerat kristen press kändes avlägsen. Även från de mest inbitna Torpveteranerna möttes man av frågande blickar när Zahnd nämndes vid namn. ”Brian, vem?” och ”Jag hörde att det var någon det diskuterades om”.

Många fikastunder gick åt till att förklara objektiv försoningslära och den dubbla utgången för småbarnsföräldrar som tålmodigt log och nickade.

När Zahnd väl anlänt till området ville många lyssna. I en fullsatt lördagslada predikade han om korsets skönhet. Predikan var ett vackert retoriskt hantverk. Med en intellektuell ton vittnade han om skönheten som en väg till sekulära människors hjärtan.

För den som innan hade en avog inställning till pastorn framstod han kanske som något självgod. En som gärna slänger sig med namn på filosofer och skyltar med sin kännedom om kyrkofäder. Långt ifrån den folkliga ton som gamla Helgeleföbundare växt upp med. Som en vän sa: ”Min farmor som varit kristen hela livet hade inte hängt med.”

Men Torps kvällsmöten erbjöd en bredd av predikningar i olika genrer – från Bibelstudier av husteologen Mikael Tellbe till vittnesbörd från Frälsningsarmén. En predikan i Zahnds anda måste också kunna rymmas utan att dömas ut som elitistisk.

De brännande frågorna kring Bibelsyn, försoningslära och livet efter döden behandlades dock inte alls.

Sedan dess har jag väntat. Några tappra skribenter har tangerat ämnet. Dagens Frida Park beklagade sig över tonen i debatten, Olof Edsinger fortsatte hamra på försoningslärans spik i Världen Idag, och Fredrik Lignell skrev om klassisk kristen tro i relation till Zahnd i Hemmets Vän. 

Men ingen har gett respons på den teologi som Zahnd faktiskt presenterade under sitt Sverigebesök. 

Ett väldans väsen i flera veckor. Ett par dagar ute på Närkesslätten. Sedan tystnad. Inget snopet ”förlåt”, inte ens ett triumferande ”vad var det jag sa?”

Lika snabbt som debatten kom, svävade den iväg igen. Kvar i luften hänger bara en obekväm tystnad.