Birgitta Yavari-Ilan släpper ny bok: ”Jag skriver för dem som famlar”

När vi kopplar upp oss sitter hon på sin balkong. Hon beskriver hur solen skapar långa, varma stråk över Sions berg. Nedanför breder Gehennadalen ut sig, platsen som i Bibeln förknippas med dom och straff. Längre bort finns Klagomuren där människor lutar sina pannor mot stenarna och böner alltjämt skjuts in i sprickorna.

Uppkopplingen är perfekt, ljudet knivskarpt. Själv nyss fyllda 80 sitter hon där, trygg i tekniken och med en självklarhet i fingrarna, som om digitala möten alltid varit en del av hennes vardag. Hon håller daglig kontakt med människor spridda över världen. Vänner, sökare, studenter och konstnärskollegor. 

Andligt vardagsrum

Hennes hus i konstnärskvarteret Yemin Moshe är inte bara ett hem. Det är, som Christine Darg från The Jerusalem Channel har beskrivit det, ”en ambassad av hopp, en oas av sanning för intellektuella, tvivlare och vägfarare”. Hennes målningar av kvinnor, Jesus och bibliska scener fyller väggarna. Bokhyllorna rymmer både klassiker och titlar hon själv har skrivit. Hon kallar sitt hem för Jerusalemgården, ett slags andligt vardagsrum där samtalet ständigt pågår med Gud och människor.

Utanför stormar världen. Igår firades Jerusalemdagen. Hon berättar hur bussar rullade in med flaggviftande ungdomar, Klagomuren fylldes av firande och gatorna vibrerade av högljudda israeliska sånger. Konflikten mellan Israel och Hamas pågår.

Så hur mår du då? 

Hon gör en paus. 

– När jag får göra mina kärleksverk, det är så jag kallar dem, mina målningar och böcker, då mår jag som bäst. Men annars är det blandat. Jag känner en sorg över det som händer här.

Jag frågar hur stämningen är i Jerusalem nu, efter snart två år av krig. Hon blir tyst igen, tar ny sats. 

– Det vilar liksom en stad ovanför, säger hon. Som om Jerusalem allltid bär på något större, mitt i allt. I dag var jag uppe på Tempelberget med en av mina gäster, och trots allt som händer är Jerusalem alltjämt en utvald plats på jorden.

Tid av prövning

– Det står i Skriften att när folket återvänder ska de aldrig mer ryckas upp. Men Bibeln talar också om ”Jakobs nöd”, den stora vedermödan, en tid av trångmål och prövning. Det är en prövotid som förebådar Messias återkomst. Jag ser spår av det överallt nu. Här finns ett avfall inifrån, en förlorad oskuld hos folket.

Jerusalem har inte bara varit mitt hem, utan också min skola. Platsen där jag lärt mig vad det betyder att hoppas och stå fast.

Birgitta Yavari-Ilan

Hon syftar på passagen i Jeremia 30 som i Nya testamentet knyts till en tid av prövning för Israels folk. En period av kamp och ångest, men också en tid som förebådar en återlösning. Hon talar om förlusten av den stolthet hon menar präglade Israel under sexdagarskriget 1967. 

– Då kämpade man med en sorts hjältemod, för att försvara existensen av sitt land. Nu är det något annat. Nu handlar det inte bara om land utan om djupare makter, om vilket herravälde och vilken Gud som ska råda.

Jesus föraktas

– Det finns ett förakt för Jesus här. De vill ha Barabbas, precis som i evangelierna. Det är fortfarande så. Det har varit väldigt tungt för mig att ta in det.

Hon säger det inte med bitterhet, snarare som en stillsam iakttagelse från någon som länge levt med en dubbel kärlek: till Israel, men också till Jesus.

– Jerusalem har inte bara varit mitt hem, utan också min skola. Platsen där jag lärt mig vad det betyder att hoppas och stå fast.

Samtalet glider över till att handla om det andliga landskapet i dagens Israel, och Birgitta blir eftertänksam. 

– Om mitt folk ödmjukar sig och ber, ja, då kan det bli en väg framåt. Men utan gudsfruktan blir det tragedier, säger hon.

 – Jag ser tonåringarna i armén som går in i Gaza, stolta som solar, redo att tjäna sitt land. Men jag frågar mig, var är förankringen i himlen?

”En sanningens röst”

När vi kommer in på hennes nya bok förändras tonen. Hon glöder av kreativitet. 

– Jag kallar det jag skapar för mina kärleksverk, säger hon. Det jag målar, det jag skriver. Det måste komma ur hjärtat, ur passionen. Annars går det inte.

Den nya boken är ingen självbiografi, ingen samling anekdoter. Den är snarare ett vittnesbörd, en samling texter som bär spår av bön och kamp. Rösten som hörs är både konstnärens och den andliga vägvisarens.

I bokens poetiska texter återkommer hon ofta till Jerusalemgården som en plats där det jordiska och himmelska får mötas. Genom åren har hundratals människor suttit där hon nu sitter, på balkongen med utsikt över Sions berg eller i vardagsrummet omgivna av konst och ljus från alla håll.

– Jag skriver för dem som söker, säger hon. För dem som famlar, som jag själv har gjort. De som letar i olika religioner, i olika andliga traditioner. Jag skriver också för mitt folk, för Israel. Jag vill vara en sanningens röst mitt i allt detta brus.

Bro mellan folk och traditioner

När hon talar om den nya boken ser hon den inte som en berättelse om sig själv, utan som en bro mellan generationer, folk och traditioner. Ett sätt att föra vidare det hon själv fått ta emot. Kanske är det just där som Birgitta Yavari-Ilans särskilda röst hörs som tydligast, i hennes envisa, ömsinta övertygelse om att hoppet måste ges vidare. 

– Jag tänker på det som Petrus fick höra: ”Älskar du mig? Föd mina lamm.” Det är därför jag skriver. Det är därför jag målar. Det är därför mitt hem alltid har stått öppet.

I hennes vardag ryms kontraster som för de flesta skulle kännas svindlande. Judiska studenter som vill be tillsammans med henne inför stora tentamina, rabbinerna i synagogan som ser med respekt på hennes tro på Jesus, kristna pilgrimer som söker sig till hennes hem. Allt i en stad som ofta betraktar henne som en främmande fågel.

Ett hus för möten och samtal

Hennes hus i Yemin Moshe bär på samma dubbla identitet som hon själv. Jerusalemgården är inte bara ett hem – det är en korsväg. En plats där svenskt och israeliskt, kristet och judiskt, får samsas.

Genom åren har människor från hela världen kommit dit, med frågor, med tvivel, med bön. Några stannar en kväll, andra i månader. Alla lämnar med något mer än de hade när de kom.

– Det är så jag vill att det ska få fortsätta, säger hon. Att det här huset ska få vara en plats där människor möts och nya samtal får börja.

Hon dröjer vid tanken, som om hon ser bilden framför sig. 

– Jag vet att Gud har lett mig hit, säger hon. Och när min tid är över, då hoppas jag att de kärleksverk jag lämnat efter mig ska fortsätta tala. Inte om mig, utan om Honom.

Marcus Pollack är förläggare för boken ”Det vilar liksom en stad ovanför”.