Lena förlorade två pappor i självmord – nu hjälper hon andra att orka leva

Lena växte upp i den lilla byn Kappelshamn på norra Gotland och var yngst av tre systrar. Hon var ett livligt och levnadsglatt barn som älskade att utforska världen på egen hand. Men när hon var tre år hände något som förändrade allt för familjen.

– Min pappa valde att avsluta sitt liv, och hela vår familj slogs i spillror. Det kom ett svårmod och mörker över hemmet.

Pappans självmord tystades ner, och det var inget som talades om efteråt. Familjen flyttade kort därefter till Visby, och den första tragedin följdes av flera. Lena utsattes för sexuella övergrepp vid flera tillfällen mellan fyra och sex års ålder, av en närstående till familjen. 

Ingen i Lenas närhet visste vad hon varit utsatt för, och hon själv sa inget eftersom hon inte förstod vad som hade hänt förrän långt senare i livet. Dessa händelser låg djupt fördolda och obearbetade inom henne och kom att bli grunden för de mörka perioder som följde.

Hälsningar från himlen

En tid efteråt åkte Lena och hennes mamma bil ute på landet.

– Vi körde uppför en liten backe, och jag tittade upp mot himlen. Där såg jag tre stora, vackra ljusgestalter med långa vita särkar och ljust hår. Runt dem strålade ett varmt, vitt ljus. Jag sträckte upp armarna och sa: ”Snälla, jag vill inte vara kvar här, jag vill komma hem.” Då sträckte en av änglarna ner sina armar mot mig och sa: ”Lena, var inte rädd, du behöver vara här nu. Vi är med dig.”

Vid ett annat tillfälle fick Lena följa med en vän till söndagsskolan. Hon satt lite längre bak i kyrkan när fröken frågade om hon ville hjälpa till. Lena fick gå fram till flanellografen och sätta upp en bild på Jesus – och där hände något.

– Från den dagen blev Jesus min vän och trygghet. Även om jag inte förstod vad det innebar att vara kristen fick jag med mig en enkel barnatro som följde mig genom livet.

När Lena var nio år träffade mamman en ny man, Kjelle, som blev en trygg fadersgestalt för henne under många år.

Fann tröst i kreativiteten

Lena älskade att skapa, inreda och drömma sig bort. Det blev en tillflykt, en fristad där hon kunde vara sig själv.

– Det har varit min räddning i hela mitt liv. Jag skapade så ofta jag fick tillfälle. Det var som om allt det svåra inom mig försvann en stund när jag fick vara kreativ.

När Lena var elva år blev hon våldtagen av sin klasskamrats sextonårige storebror. Då brast något inom henne, men ingen verkade förstå vad som pågick. Lena hamnade i fel sällskap och festade och skolkade sig igenom högstadietiden.

– Jag led av tvångstankar, ångest, självskadebeteende och ätstörningar. Jag tänkte ofta på att ta mitt liv. Jag skar mig i hand­lederna och hamnade på sjukhus, men ingen hemma fick veta något. Jag gick på något sätt under radarn.

Märkte inte din mamma hur dåligt du mådde?

– Nej, jag berättade aldrig hur jag mådde eller vad jag gick igenom. Jag lärde mig tidigt att inte göra livet jobbigare för mamma. Istället fick jag ta stort ansvar när jag växte upp och ge henne det jag själv hade behövt få.

När Lena var sjutton år upplevde hon sin första depression. Hon förstår idag att det berodde på allt det obearbetade hon bar på och att det behövde komma ut på något sätt.

– Jag har många gånger funderat på hur livet kunde ha blivit, om det bara hade funnits utrymme att bli lyssnad på. Jag ställde många frågor om pappa, men fick inga svar. Mamma blev bara ledsen och jag skämdes, som om jag var skulden till allt.

Kärlek och självmord

När Lena var arton blev hon djupt förälskad i Sören, en ung man från Norrtälje. Hon flyttade till Roslagen och fann den fristad hos Sören och hans trygga familj som hon saknat i sin egen. Sören och Lena fick sitt första barn. Allt hade gått fint, och Lena kände sig tacksam. Men dagen efter att dottern föddes ringde hennes mamma och berättade att Kjelle tagit sitt liv.

– Det var fruktansvärt, och ett trauma som satte djupa spår i mig – att även Kjelle, som varit en trygghet sedan jag var nio år, tagit sitt liv.

Ett år senare fick familjen tvillingar. Lena kände sig tacksam och glad för sin familj, men det var samtidigt en intensiv tid och hon var mycket själv med barnen eftersom Sören arbetade mycket.

Sökande i nyandlighet

Under några år var livet lättare, men de obearbetade trauman kom ikapp, och Lena kämpade i många år med ångest och depression. I sin vilsenhet och desperation började hon söka hjälp i nyandliga alternativ, samtidigt som hon tog del av sjukvårdens olika terapier och sökte lindring i alkohol.

– Det var fint för stunden, men det hjälpte inte. Jag blev aldrig läkt i min trasiga själ.

Lena öppnade upp för den nyandliga världen men förstod inte att källan var onda andemakter och avgudadyrkan.

– Det är inget fel på dessa människor, de är underbara, och jag är övertygad om att de en dag får möta Jesus. Mycket av det de håller på med är taget från Bibeln – skillnaden är att man sätter jaget i centrum istället för att kapitulera inför Jesus och lägga hela sitt liv i hans hand.

Nästa dråpslag kom när barnens pappa efter sjutton års äktenskap träffade en ny kvinna. Det blev skilsmässa 1998.

Från djupaste mörker till ljus

Efter några tuffa år kom en ny man in i Lenas liv – hon träffade sin älskade Arne.

– Arne var pastorsson, trygg i sin tro, och har varit mitt stora stöd genom allt jag gått igenom.

En intensiv period följde. Lena arbetade heltid inom äldreomsorgen, drev eget företag och hade flera butiker. Det höll i några år, tills hon drabbades av utmattning. Lena kämpade med depression och utmattning i många år och blev sjukare än hon någonsin varit.

Sedan hände flera mirakel. Lena fick barnbarn som blev hennes stora glädje. Hon var med dem så mycket hon orkade och blev sakta starkare. Men depressionen ville inte släppa taget helt. Ingenting hjälpte – varken medicin eller terapi. Lena förlorade även sin kreativa förmåga, som alltid varit hennes livlina, och började tappa livsmodet.

– Jag orkade inte längre med detta tunga sinne, denna fruktansvärda ångest och oro som vilade över mig alla vakna timmar och bara blev starkare.

Kristna vänner 

Hösten 2021 åkte Lena till Gotland för att hälsa på en barndomsvän. Hos vännen mötte hon en kvinna som vittnade om Jesus. Hon hade varit djupt inne i nyandlighet men mött Jesus, fått frid och blivit fri. Lena blev berörd, och något öppnades i hennes hjärta. Senare samma höst skickade en annan kristen vän en enkel bön till Lena.

– Så jag bad bara den här bönen. Upplevde ingenting särskilt. Jag hade ju bett så mycket till Jesus, så det var inget konstigt.

Följande morgon, den 8 december 2021, när Lena vaknade var allt förändrat.

– Jag glömmer det aldrig. Min ångest var borta. Helt borta. Inga orostankar. Ingen mörk depression som vilade över mig. Jag blev alldeles förstummad. Jag förstod verkligen ingenting. Och så kom jag att tänka på bönen jag bett kvällen innan. Har jag varit med om ett mirakel? Varför nu? Jag hade ju bett om hjälp så många gånger tidigare. Även min längtan efter alkohol var borta. Det var en ofattbar känsla efter att ha kämpat med detta i tio år. Jesus hade befriat mig från all oro och ångest som jag kämpat med i hela mitt liv, ler Lena.

Hur reagerade din familj?

– Det blev en stor glädje för hela familjen. Jag hade kommit till vägs ände. Jag ville inte längre leva. Och just där – där kom Jesus in i mitt liv och gjorde ett mirakel. Jag kan fortfarande inte förstå det fullt ut.

Du säger att du hade bett tidigare många gånger. Varför tror du att genombrottet kom just då?

– Så länge jag trodde att allt hängde på min styrka, prestationer och duktighet bar jag allt ensam. Men när jag insåg att Jesus hela tiden funnits där och velat bära mina bördor, då valde jag att kapitulera inför honom. Då blev jag fri, fullständigt fri, säger Lena glädjestrålande.

– Nu är jag inte längre ensam. Jag går tillsammans med Jesus på vägen till upprättelse, och den kommer att pågå hela livet, säger hon.

Det svåra Lena har varit med om har förvandlats till en ny glädje och en vilja att finnas där för andra. Idag är hon ett redskap för Gud till andra människors upprättelse.