Hoppet i Kristus – inte i konspiratoriska tolkningar

Jesu återkomst är ett levande hopp för den kristna församlingen. Men när detta hopp förvanskas till att bli en källa till fruktan genom spekulationer och konspirationsteorier, då förlorar vi evangeliets kärna. I en debattartikel i Hemmets Vän efterlyser Holger Nilsson mer förkunnelse om eskatologi, läran om den sista tiden. Jag vill hävda att den redan finns. 

Men det är inte alla tolkningar av framtiden som bygger upp.

Jag predikar inte på heltid, men jag får regelbundet förtroendet att predika i min hemförsamling och ibland i andra sammanhang. När jag går igenom mina predikningar från det senaste året ser jag att Jesu återkomst är ett ämne som ofta återkommer. Även i undervisning för konfirmander och ungdomar på läger lyfts det eskatologiska perspektivet fram. Det är alltså inte så att det råder tystnad i våra kyrkor om framtidshoppet – men det är inte ett ämne vi fyller med konspirationsteorier eller skrämsel.

Holger Nilsson har länge arbetat med att uppmärksamma profetiska perspektiv i vår tid. Jag uppskattar engagemanget och passionen. Men samtidigt finns det skäl att vara försiktig när nutida händelser alltför snabbt och kategoriskt kopplas till Uppenbarelseboken. När apokalyptiska scenarier återkommer gång på gång – kopplade till EU, mikrochip, vacciner eller FN:s Agenda 2030 – blir det inte längre undervisning, utan misstänkliggörande.

Det kanske tydligaste exemplet på detta gäller just FN:s hållbarhetsmål.

I sin roll som redaktör för tidskriften Flammor har Holger Nilsson under många år varnat för globala politiska och teknologiska utvecklingar som han tolkar i ljuset av Bibelns profetior om den yttersta tiden. I denna tolkning utmålas ofta initiativ som Agenda 2030 som steg mot en global kontrollapparat där en framtida antikristlig ledare får makt. Nilsson beskriver detta som ett system där mänskligheten blir allt mer övervakad, där individens frihet hotas, och där världsledare i det fördolda samarbetar mot Guds ordningar.

Det är dock en grov förvanskning av vad Agenda 2030 egentligen är.

Agenda 2030 är ett globalt ramverk som FN:s medlemsländer enhälligt ställde sig bakom 2015. Den består av 17 hållbarhetsmål – bland annat att utrota extrem fattigdom, stoppa hunger, säkra god utbildning för alla, bekämpa klimatförändringar, stärka jämställdhet och främja fredliga samhällen. Dessa mål är i grunden humanitära och etiskt förankrade, och många av dem överlappar med det som kristen tro i sin kärna vill verka för: omsorg om de svaga, fred på jorden, rättvisa och ansvar för skapelsen.

Att tolka Agenda 2030 som en dold agenda för världsherravälde är inte bara ett missförstånd – det är ett misstänkliggörande av internationellt samarbete och mänsklig solidaritet. Det bygger ofta på lösryckta citat, spekulativa tolkningar och ett slags apokalyptiskt raster som varken gör rättvisa åt verkligheten eller åt evangeliets hopp.

Det kristna hoppet handlar inte om att frukta framtiden eller spekulera i dolda maktstrukturer. Det handlar om att leva i Kristi efterföljd här och nu – att formas till hans likhet, att verka för rättvisa och barmhärtighet, att leva med förtröstan även i en komplex värld. Eskatologi, i sin djupaste mening, är inte först och främst en karta över framtida katastrofer – det är ett levande hopp om en värld där Kristus en dag ska göra allting nytt.

Holger Nilsson skriver att vi måste ”känna Guds rådslag”. Men Bibeln kallar oss först och främst att känna Kristus – och att låta honom forma våra liv. När vi lever nära honom, fördjupas vårt hopp. När vi formas till hans likhet, stärks vår trygghet. Det är inte spekulationer som bygger upp församlingen – det är när Kristi kärlek förkunnas, förkroppsligas och får bära frukt.

I en tid där mycket är osäkert, får vi förkunna ett levande hopp. Inte ett hopp som gör oss misstänksamma mot världen, utan ett som gör oss öppna för Guds kärlek – också där vi kanske minst väntade oss att den skulle bryta fram.