Miks oväntade resa – 
från modechock till möbelskapande mission

Året är 2008 och Mikaël Boucher befinner sig i sitt vardagsrum i Québec, Kanada. På TV:n vandrar modeller längs catwalken i en modevisning signerad Alexander McQueen. Bakom de fantasifulla klädnadernas glamour finns dock ett mörker. Mikaël fylls av förtvivlan över de unga människorna på andra sidan skärmen. Tårarna rullar ner för hans kinder, och en fråga börjar gnaga i hans inre.

Varför är inga kristna där och lyser upp den mörka miljön?

Möbler med mening

Mikaël Boucher, eller Mik som hans vänner kallar honom, bär ofta keps och färgglatt mönstrade strumpor. På armen har han tre små tatueringar som illustrerar hans Gudsbild och livsfilosofi: Ett hjärta för Guds kärlek, en blixt för Guds skaparkraft och en smiley för Guds gemenskap. Till vardags driver han BrukBruk Studio, ett nystartat projekt där gammalt trä får nytt liv som möbler.

– Det är överfullt med möbler hemma nu. Vi byter soffbord nästan varannan månad, och det blir snyggare och snyggare för varje gång, säger han entusiastiskt.

Mik bor i Ljungskile tillsammans med sin fru Stina och deras två barn. När jag ringer upp befinner han sig på Hisingen i Göteborg med utsikt över vattnet där färjorna passerar. Han letar efter en vägg att luta sig mot för att undvika den västkustliga blåsten.

Vi börjar prata om hans bakgrund. Hur en ung man från Kanada med kreativa storstadsdrömmar hamnade i lilla Ljungskile.

En kallelse till Sverige

Mik är uppvuxen i en kristen familj i fransktalande Québec, men som för många andra tog det tid innan tron blev personlig. Ett gudsmöte i sovrummet förändrade allt över en natt.

– Jag började förstå varför mitt liv inte fungerade, och fick insikt om att det finns så mycket mer i livet med Gud.

Efter det, och efter McQueens mörka modevisning, började något nytt gro inom honom. En längtan efter att skapa med hopp och skönhet – i kontrast till världens mörker. Samtidigt väcktes frågor om livet, och han bestämde sig för att gå en bibelskola.

Intresset för skandinavisk design förde honom till Sverige för en lärjungaskola med YWAM (tidigare UMU) i Linköping. 

– Jag kände mig kallad till Sverige. Men den klassiska bilden av hur en missionär ska vara klickade inte för mig. Det kändes inte på riktigt. Jag började fundera över hur evangeliet kunde se ut i verkligheten. Vad kan vi som Guds folk göra för att forma och skapa någonting nytt?

2011 tog han ett steg i tro och flyttade till Sverige permanent för att arbeta med YWAM, där han också träffade sin fru Stina.

En lekplats för livet med Gud

En resa till Köpenhamn fick den diffusa kreativa drömmen att klarna. Paret Boucher hjälpte en man med ett renoveringsprojekt. Byggnaden, med verkstad, intrikata trappor och mängder av rum, skulle bli en ”playground” för entreprenörer i Danmark. Idén om en lekplats fastnade.

– Tänk att ha fysiska platser fyllda med Guds sanning, kärlek och hopp där den eviga gemenskapen mellan Fader, Son och Ande återspeglas på alla tänkbara sätt. Där människor får uppleva sanningen om vem Gud är och vilka vi som människor är skapade till att vara.

De såg fram emot att dela livet med andra och skapa tillsammans, starta projekt, företag och event där kristna kunde bjuda in människor till en hoppfull vision av livet. För våra städer, och för vår värld.

– Jag tror att det hade gjort större skillnad än att sitta på rumpan, sjunga lite karaoke och lyssna på en mysig predikan en gång i veckan, säger Mik med ett skratt.

Trots att han berättar om händelser som ligger mer än ett decennium tillbaka hörs det på rösten att visionen brinner lika starkt i dag. Den raljerande tonen över kyrkan avslöjar omtanke – för motsatsen till kärlek är som bekant apati.

– Tänk om våra församlingar kunde bli spännande, livfulla ”playgrounds” där vi tillsammans lärde oss om Gud, om livet, om världen, om oss själva, och att det ledde till konkret förvandling av våra städer. Där vi började skapa tillsammans.

Idén om skapande löper som en röd tråd genom vårt samtal och börjar i Bibelns begynnande kapitel. 

– Den treenige Guden, som dansat i evighet med glädje, hopp, skönhet, gemenskap, nyfikenhet och skratt, har skapat en lekplats för oss människor och gett oss i uppdrag att fylla den med Guds härlighet. Det är vad det innebär att vara Guds avbild, säger Mik.

– Jag tror att det är Guds vision för sin skapelse. Men människor vill inte lita på den visionen. Vi vill själva bestämma vad som är rätt och fel, och vad verkligheten handlar om. Vi försöker omdefiniera verkligheten på ett sätt som vi varken har befogenhet eller kapacitet till – och vi får ta konsekvenserna av det. Människor stapplar i blindo inuti en lögn vi själva har skapat. Och det tar död på oss.

När Mik berättar om Guds rike ser han en mänsklighet som leker, med Gud och varandra, för alltid i den ständigt växande trädgården från Första Moseboken. 

– Vi människor har varit duktiga på att förstöra den fantastiska visionen. Men Guds räddningsplan, som vi får vara en del av, är att ställa allt tillrätta igen. Det är goda nyheter!

Att hjälpa människor förstå vem Gud är, och vilken roll människan har i hans skapelse, är det som driver Mik.

Den kristna tron, menar han, bär på en ljus vision för en värld där många kämpar med stress, ångest och hopplöshet. Men för att tron ska bli mer än bara ord i en bok behöver vi skapa platser där visionen kan levas ut i praktiken.

– Om vi tar steg i tro och lever ut kallelsen som Guds avbilder kan det bli en brinnande eld, en enande vision, fylld med lek, glädje och skapande. Då kanske vi kan sluta splittras över olika tolkningar av vad Paulus sa?

Från storstad till landsbygd

Efter några år inom YWAM började Mik och Stina längta efter att driva café med kreativ verksamhet i storstadsmiljö. Att bygga en ”playground” tillsammans. 2014 flyttade de till Restenäsgården utanför Ljungskile för det de trodde skulle bli ett sista år inom YWAM.

Restenäsgården har drivits på kristen grund sedan 1934 och tillhört YWAM sedan 80-talet. 1944, alltså 70 år innan paret Boucher anlände till Restenäs, formulerade missionsföreståndaren Nils Dahlberg sin vision för platsen:

”Det skall inte bli en pessimismens hemvist utan en glädjens högborg. Ty kristendomen är varken glädjedödande eller glädjelös.”

Mik såg potentialen i en verksamhet som vid den tiden gick på sparlåga och spenderade nästan tio år där.

– Där såg vi att ”playground”-visionen kunde bli konkret. En plats dit ungdomar kunde komma, möta Gud, förstå vem Han är och vilka de är skapade till att vara, för att sedan få utrymme, uppmuntran och resurserna att starta igång alla möjliga projekt och idéer som skulle spridas som en löpeld, lokalt och utomlands. Vi ville se en kreativ gudsgemenskap växa fram. Vi fastnade för detta och kände Guds ledning i det.

Men även om mycket föll på plats, skapade det också spänningar. Alla var inte med på tåget.

– Många förstod inte visionen. Ordet ”playground” blev en stötesten. Det sågs inte som kristet arbete, och man ville prioritera det som ansågs vara det riktiga – som lovsång och bibelläsning. 

– Jag såg det aldrig som antingen eller. För mig handlade det om att inte se lovsång och Guds ord som mål i sig själva, utan som en påfyllning av sanning som leder till insikt om Guds attribut och vår roll i hans skapelse. Men vi talar ofta förbi varandra i kristna sammanhang.

Att tänka innanför boxen

Efter ett knappt decennium på Restenäs falnade visionens låga. Mik och Stina blev familjehem och flyttade in till Ljungskile. Men det var på Restenäs som idén till Bruk Bruk Studio föddes. De ekonomiska resurserna var begränsade, men på området fanns en byggnad kallad Nya skolan, ett ironiskt namn eftersom den varken var ny eller en skola. Mik beskriver en förfallen lokal full av trasiga möbler, brädor och annat bråte som samlats genom åren.

För arbetarna på gården blev det en riktig skattkista – en Bauhausaffär med gratis virke.

Fantasin var det enda som satte gränserna. Att tänka utanför boxen är ett slitet uttryck, men Mik håller inte med om det över huvud taget. Det handlar snarare om att tänka innanför boxen – på nya sätt.

De började renovera gårdens café genom att återbruka bortglömt material från Nya skolan. Mik återberättar med stigande entusiasm: Ett bord kapades till flera mindre möbler, gamla bänkar blev en bardisk, en whiteboardtavla fick nytt liv som bordskiva. Högar av bortkastat skrot blev till ett modernt café. 

Urhavets kaos blev till ordning, och de såg att det var gott.

Den upplevelsen levde kvar efter åren på Restenäs. Med mer utrymme i kalendern började Mik utforska möbeldesign på egen hand. Efter att ha jobbat med grafisk formgivning, där datorn hjälpte till med raka linjer, har det tagit tid att lära sig det nya hantverket.

– Det finns så mycket potential i det som de flesta kastar bort. En träbräda kan få nytt liv, säger han.

Mik köper gamla bord via Facebook Marketplace för att göra pallar, och skapar smörknivar och glasunderlägg av bortkastade plankor. Men det handlar inte i första hand om möblerna, det är mötena med människor som räknas.

– Det är i samtalen idéer föds: ”Oj, du har också en vision för det här” eller ”Tänk om vi gjorde det här tillsammans”. Jag vill komma åt leken på den stora lekplatsen vi kallar jorden. Det är då vi kommer till liv som människor.

Gud som lekfull förälder

Lek är ett återkommande tema i samtalet med Mik. De flesta associerar lek till dockor, bilar eller kull på skolgården. Mik ser det snarare som en attityd av nyfikenhet gentemot Guds skapelse, och det finaste sättet att vara i relation med andra. I leken kommer människor till liv. Den judiska religionsfilosofen Martin Bubers citat ekar genom telefonen: 

”Lek är att jubla över det möjliga.” 

Att bli förälder till två pojkar på kort tid lyfte leken till något centralt i Miks gudsbild.

– När jag ser min son vill jag inte att han möter mig på morgonen med slutna ögon och upplyfta händer och säger hur underbar jag är med allvarlig ton. Jag vill att han springer till mig, hoppar upp i min famn och kramar mig. Som hans pappa längtar jag efter att leka, busa, lyssna på hans idéer och hjälpa honom bli en människa som återspeglar Gud. Om Gud är vår far kanske han känner likadant?

Drömmen är att Bruk Bruk ska kunna lägga grunden för en lekfull miljö där utbrända och ensamma kan hitta en plats. Kanske slipa på en smörkniv två dagar i veckan. Mik vill att Bruk Bruk ska bli ett mikrokosmos där människor kan utforska Bibelns idéer om skapande i praktiken. Men än så länge är projektet i startgroparna och de stora drömmarna ligger längre fram i tiden.

En glädjens kristendom

Bruk Bruk Studio startade i höstas. Via sociala medier och lokala marknader säljer Mik sina återbrukade möbler. Närvaron i lokalområdet har lett till goda samtal.

– Vi tänker ofta att man måste stå i en kyrka för att predika. Men jag predikar var som helst! Det handlar om goda nyheter – en sann förståelse av verkligheten – som ger hopp till människor.

Han märker att berättelsen om människans roll i Guds skapelse berör – även dem som blivit sårade av kyrkan.

– Vi måste lära oss att förmedla den visionen så att människor förstår.

Idén om lekfullt, gemensamt skapande landar oväntat väl över demografiska gränser. Enligt Mik längtar både politiker, ensamstående mammor och ungdomar från andra kulturer efter kreativa mötesplatser som kan inge hopp och enhet för våra städer.

– Det finns något i oss som resonerar med att skapa tillsammans. Kanske för att det är kärnan i vår gemensamma identitet som Guds avbild?

Vad framtiden bär med sig för Bruk Bruk återstår att se. För Mik är inte varumärket det viktiga. Det är visionen som brinner i bakgrunden.

– Jag längtar efter att fler ska inse att de bär på någonting. Det finns så mycket vi kan göra tillsammans för att skapa liv och hopp!

För Mik Boucher är kristendomen varken glädjedödande eller glädjelös. Den är full av rörelse, nyfikenhet och lek.