Ingemar Helmner: Därför fruktar jag inte framtiden

Under de senaste tjugo åren har talet om Jesu återkomst nästan helt tystnat. Det är en sådan skillnad mot hur jag minns min barndoms kristendom. Nya, vackra sånger skrevs hela tiden som handlade om den stora dagen då vi ska möta Frälsaren. I nästan varje gudstjänst fanns detta budskap med på ett eller annat sätt. Många menar att den förkunnelsen skapade rädsla och ångest. Så upplevde inte jag det. Det väckte min nyfikenhet, födde helig längtan, inspirerade mig att studera Bibelns profetior och löften. Och tonen som slogs an i kyrkornas väckelsemöten handlade om vikten av att vara redo och göra allt för att vinna andra för Kristus.

Nu märker jag att intresset för dessa frågor på nytt väckts till liv här och var. Det är inte konstigt med tanke på hur oroligt, hotfullt och mörkt det ser ut i vår värld. Senast igår, då några vänner som inte är kyrkvana gästade oss, kom ärliga frågor upp om Bibeln eventuellt har något att säga om det som sker i vår värld och om framtiden. Nu, om någonsin, måste kristenheten lyfta fram vårt stora framtidshopp. Och göra det på ett trovärdigt sätt. Tyvärr tycker jag att det blandas in för mycket lösa spekulationer emellanåt. Vi fascineras måhända av att försöka räkna ut hur allt ska ske. I vilken ordning. På vilket sätt. Det känns som om vi bara håller på med utanverket, i stället för att på djupet gripas och hänföras av Bibelns löften om den stora slutsegern.

I 1800-talets starka folkväckelse fick talet om Jesu återkomst stort utrymme. Tyvärr kan vi se hur det också blev olyckliga urspårningar. Rörelser uppstod som hade detaljerade förutsägelser om allt, tappade fotfästet och blev introverta och världsfrånvända. Årtal angavs för när till exempel tusenårsriket skulle bryta in. Några sålde allt de ägde och reste till Jerusalem för att vara på plats när Konungen skulle komma ... Vi bör ta lärdom av historien och närma oss Bibelns förutsägelser ödmjukt, under bön och med ett öppet sinne. Det kanske inte är meningen att vi ska kunna kartlägga allt, tvärsäkert slå fast när och hur det ska ske. Visst kan det sporra vår nyfikenhet. Men sätter det våra hjärtan i brand? Väcker det helig längtan till liv?

Jesus själv lyfter fram två stora förebilder som vi bör ge akt på. Han nämner Noa och Lot och vad de fick vara med om. Så ska det vara vid Människosonens ankomst. För det första handlar det om Guds dom över ondskan – orättfärdighet och synd som fört mänskligheten till en katastrofal brytpunkt. Men innan domen kan verkställas måste de rättfärdiga räddas. Noa fick kallelsen att bygga en ark. Innan eld föll över Sodom gav Gud Lots familj en möjlighet att fly undan och finna räddning. Min teologi är enkel när det gäller Bibelns profetior om den yttersta tiden. Medan lärda män diskuterar huruvida församlingen ska vara med under hela eller halva ”vedermödan” och så vidare är Jesu ord om Noa och Lot tillräckliga för mig. Gud hade en räddningsplan. Då porten stängdes till arken, och de som gjort sig beredda intagit sina platser, kom störtfloden ... Jag väntar inte kaos och undergång – jag väntar på slutfrälsningens stora triumf. När Jesus kommer ska jag lyftas honom till mötes ...

Guds räddningsplan gäller alla människor. Gud vill att alla ska bli frälsta, betygar Bibeln mycket tydligt. Vårt uppdrag är att predika evangeliet och inbjuda alla vi möter att ta emot Jesus Kristus som Herre. Då vi själva blivit frälsta bör all vår längtan vara att hjälpa andra att också göra sig redo – inte att syssla med ändlösa spekulationer.