Enformig lovsång tränger ut andra musikstilar i gudstjänsten

Den frikyrkliga gudstjänstens utformning har under de senaste tio åren kraftigt förändrats. Borta är väckelsemötets karaktär och allvar, och har ersatts av ett teknik- och tidsstyrt gudstjänstfirande med begränsat utrymme för profetia, stillhet och den helige Andes tilltal.

Samuel Furingsten, pastor och föreståndare i Johanneskyrkan i Linköping, lyfter viktiga frågor i debattinlägget i Dagen den 27 juni att ”tidigare kännetecken som frihet och spontanitet har tonats ner.” Han framhåller behovet av att upptäcka gudstjänstens mångfald och rikedom.

”Om vi inte reflekterar över vad en gudstjänst är, finns det stor risk att den blir något annat än den är tänkt att vara.”

Lovsången, som i huvudsak riktar sig till troende i lovsångskören och redan troende i bänkarna, har spritt sig som en löpeld i den frikyrkorörelse jag känner bäst – Pingströrelsen.

Mitt intryck är att Pingströrelsens församlingar 2025 behöver en sång- och musikreformation där ensidigheten bryts och ersätts av fler berättande och inbjudande sångtexter, gärna komponerade med melodiös musik – om vi vill nå fler än de redan omvända.

Detta är inte enbart en fråga om tycke och smak utan handlar om hur vi förvaltar vårt rika sång- och musikarv, som i hög grad berört församlingar och människor till avgörelse och format gudstjänstens karaktär och möjlighet.

I den pingstförsamling jag tillhör, Filadelfia Stockholm, har det mesta inom området sång och musik kastats på skräphögen. Hela Filadelfias mångåriga sång- och musiktradition, som har uppskattats av både syndare och fromma, är nedmonterad: Unison sång och läsarsånger sjungs inte längre, sång- och psalmskatten Segertoner ligger staplade i fack i kyrkolokalen men tas nästan aldrig fram. Orgeln, blåsorkestern, samtliga körer och de flesta solister har tystnat. Det är ett andligt, men även ett kulturellt, slöseri i samtiden att överge dessa sångskatter och resurser i gudstjänsten.

En enda lovsångskör inleder och avslutar varje gudstjänst, och dess repertoar är ensidigt riktad inåt och starkt upprepande. Det är en besvärande ensidighet, som tycks utgå från att gudstjänstens publik är kristet homogen och har samma behov.

Sång och musik är verktyg för att nå människor och bör också riktas utåt i gudstjänsten, där det även sitter icke troende besökare, unga och äldre. Då bör man också välja sånger som berättar om vad kristendom är och vad Jesus erbjuder människan.

Samuel Furingsten skriver: ”Det finns ett behov av att fördjupa samtalet om musikens plats i gudstjänsten och vad den syftar till.”

Det måste vara möjligt att skapa större mångfald i gudstjänsten och göra den mer fri och öppen för Andens tilltal. Jag minns en händelse från tidigt 70-tal. Aspnäskyrkan i Järfälla var inne i en tid av oro och stod mitt i kampen för att bilda en egen församling och lämna Filadelfia Stockholm.

Pastor Kjell Sjöberg skulle predika. Han går upp i talarstolen och säger: Jag har ingenting att framföra idag. Låt oss ge rum för vad Gud och den helige Ande har att säga oss som församling. Låt oss vara stilla och lyssna. Så gick han ned och satte sig. Som jag minns det fylldes rummet av allvar och eftertanke. Var är stillheten, tystnaden och utrymmet för den helige Ande att verka i våra gudstjänster idag?

I Evangeliska Frikyrkans dokument Tro och självförståelse heter det att ”utan den heliga Anden är Gud avlägsen, Kristus stannar i det förflutna, evangeliet blir tomma ord, församlingen bara en organisation, mission propaganda, gudstjänsten en gruppterapi och kristet liv en slavmoral” 

I höst tillträder Filadelfias nyvalda föreståndare Samuel Jonsson, som nyligen valdes med stor enighet, tacksamhet och förväntan. Under en offentlig utfrågning i Filadelfiakyrkan fick han en fråga om behovet av mångfald i sången och musiken och lovsångens plats i gudstjänsterna. Han svarade att gudstjänsten i huvudsak bör formas utifrån begreppet ”tillbedjan”.

Jag hoppas att församlingens och pingströrelsens gudstjänster framöver även har ett innehåll som är riktat till sökare och längtande, som kanske står inför viktiga beslut om att bli kristna och inte hunnit så långt i tillbedjan och lovsång.

Under ett närgruppsmöte i Viksjö, Järfälla – förr kallades sådana sammankomster för Böneringen – på 80-talet samtalade vi bland annat om behovet av väckelse, det vill säga när människor på djupet blir andligt berörda, får insikt om behovet av förlåtelse och i förkrosselse ber om försoning med Gud.

Spontant utbrast jag då att jag längtar efter en gammaldags väckelse när människor strömmar till våra kyrkor och möts av allvaret och befrielse från synd och upprättelse i tron på Jesus Kristus.

Då svarade en man i gruppen: ”Det får du aldrig uppleva igen, Sune. Den tiden är förbi.”

Mannen, en av mina allra bästa vänner, tillhörde den grupp av intellektuella i Pingströrelsen som Lewi Pethrus i en ledartext i Dagen betecknade som ”den akademiska faran”.

Även på gamla dar vill jag leva kvar i den naiva tron på att kristendomen har ett angeläget ärende till individ och samhälle, och att det finns befrielse från hopplöshet och ett destruktivt liv. Kanske att även en större mångfald i våra gudstjänster gagnar det syftet.