Våld utan mening i krigsdramat ”Warfare”

Den franske regissören Francois Truffaut menade att en krigsfilm aldrig kan vara anti-krig. Hur mycket förödelse som än skildras på bioduken får kameran ändå våldet, dödandet och kamratskapet mellan soldaterna, att framstå som meningsfullt, till och med ärofyllt, i publikens ögon.

Vid första anblick kan Truffauts påstående kännas förenklat. Hyllade krigsdramer som ”Saving Private Ryan”, ”Full Metal Jacket” eller ”1917” är avskräckande exempel som skildrar krigets brutalitet på ett trovärdigt och långt ifrån förskönande vis. De väcker åtminstone inte upp någon latent jingoism inom mig.

Men varje val en filmskapare gör formar berättelsen och avslöjar regissörens ideologiska utgångspunkt. Ett svällande orkesterstycke, ett poetiskt samtal mellan karaktärer, en hjältemodig insats – allt påverkar hur publiken uppfattar filmen, och kriget som skildras i den.

Avskalat berättande

I nagelbitaren ”Warfare” skalar regissörerna, tillika manusförfattarna, Alex Garland och Ray Mendoza bort alla sådan klassiska grepp. Utan dramaturgisk båge, utan musik, strävar de efter att så neutralt och sanningsenligt som möjligt återskapa känslan av att befinna sig i en krigszon.

Filmen avviker från en traditionell treaksstruktur med uppbyggnad, klimax och upplösning. Inga karaktärer växer. Ingen drar lärdomar. De försöker bara överleva. Klassiska krigsfilmsmotiv som den naive nyrekryten, den gravida flickvännen som väntar hemma, eller det sentimentala stråkpartiet som väcker känslor i slutet, lyser också med sin frånvaro.

Återskapat av minnen

Filmen utspelar sig i Ramadi, Irak, år 2006. En amerikansk pluton blir fast i ett hus under ett misslyckat spaningsuppdrag. Händelserna bygger på minnesbilder från regissören Mendoza som själv var där. Delvis actiondrama, delvis terapisession – allt baseras på minnena från de amerikanska soldater som upplevt det.

Berättelsen tar sin början när militären bryter sig in i en irakisk familjs hus, slår ner en vägg och etablerar tillfällig bas. De unga männen framstår som kompetenta, en sammansvetsad enhet, när de spanar ut genom fönstren och upprepar call signs i komradion. Filmen är tålmodig och låter oss uppleva allt i realtid. Tröttheten, rastlösheten, oron.

Så kastas en granat in i huset.

Vad som följer är en intensiv timme av blod och rök när soldaterna kämpar för att ta sig ut ur huset och till säkerhet.

Tekniskt avancerad

”Warfare” är ett sensoriskt mästerverk där ljudbilden stundtals är överväldigande. Soldaternas hjärtskärande skrik dras ut i vad som känns som en evighet och blir fondvägg till det briserande kaoset. När bomberna exploderar ser hjälmarna plötsligt för stora ut, männen blir till små pojkar som leker krig på skolgården. Dammet fastnar i halsen, liksom tårarna, när människor reduceras till kroppar.

Men mitt i detta våldsamma virrvarr lyckas ”Warfare” undvika att bli en pastisch av överpatriotiska krigsfilmer. När skjutandet väl har börjat är det inte muskler eller romantiserande bilder på vapen som står i centrum. Fokus ligger istället på att samla ihop utrustning som tappats bort, på att återsamlas, splittras, och hitta varandra igen. ”Warfare” vill skildra, inte försköna.

Vems berättelse?

Ansatsen är hedervärd. Men sann neutralitet är svårt att skildra genom filmens medium.

”Warfare” berättas med de amerikanska soldaterna som utgångspunkt. Det är genom den unge Mendozas ögon vi ser blodet, genom krypskytten Elliots sikte vi ser fienden, genom underofficeren Sams skrik vi känner smärtan. Den amerikanska blicken har företräde.

Skotske komikern Frankie Boyle har förklarat amerikansk utrikespolitik såhär: USA invaderar ditt land, dödar ditt folk och återvänder 20 år senare för att göra film om hur dåligt de amerikanska soldaterna mådde under tiden.

”Warfare” skulle kunna ses med Boyle syrliga kritik som tolkningsnyckel, men någon nationalromantisk glöd finns inte att skönja i filmen.

Krig utan mening

Det unika med ”Warfare” syns tydligast i kontrast till tidigare generationers krigsfilmer. Steven Spielbergs ”Saving Private Ryan” satte standarden för realistiskt krig på film. Men även om ärkesentimentalisten Steven Spielberg inte försökte göra en film där krigets våld glorifieras, kunde han inte låta bli att sätta in de krigshärjade karaktärerna i en större, hjältemodig berättelse. Döden, blodet och förödelsen som skildras i filmen leder fram till räddandet av den titulära Ryan. Därmed ges kriget en sorts mening.

Kriget är hemskt, säger filmen, men det tjänar ett syfte.

Som i direkt polemik till Francois Truffaut vägrar ”Warfare” ge oss detta men.

I ”Warfares” försök att vara neutral presenteras filmens handling utan ett kontextuellt ramverk. Allt sker utan sammanhang. Vi vet inte varför Mendozas trupp är där. Vi vet inte vad de ska åstadkomma. Vi vet inte varför människor måste dö. ”Warfare” visar upp kriget och all dess förödelse, men den vägrar ge det en mening. Blodet rinner, men inte för något större. Det är detta som får filmen att bränna till på riktigt. Mendoza och Garland placerar kriget som samhälleligt fenomen på obduktionsbordet och synliggör dess meningslöshet.

Mot slutet av filmen skriker en irakisk kvinna till soldaterna som tagit in våldet i hennes hem: ”Varför?” Soldaterna står tysta. När röken har lagt sig blir vi lämnade kvar i ett blodigt vardagsrum med samma fråga. En fråga som inte har något svar.

I en tid där den svenska försvarsmakten säljer in militärtjänst som ett meningsfullt beskyddande av demokratiska värderingar, eller en möjlighet till personlig utveckling, visar ”Warfare” kriget för vad det faktiskt är: traumatiserade unga män med skakande händer, tomma blickar och alldeles för stora hjälmar.