Trist sommartradition när äldre vill tillbaka till svunna tiders musik

År 1593 var Sverige nära att slitas sönder. Kung Johan III hade dött, tronen stod tom och landet riskerade att kastas in i inbördeskrig mellan hans son Sigismund och brodern hertig Karl. Mitt i detta allvar samlades kyrkans ledare till ett möte i Uppsala. Inte för att diskutera rikets framtid, utan för att reda ut frågor om liturgiska färger, ceremonier och kyrkliga ordningar.

Påfallande likt agerar kyrkan sommaren 2025. Samhället präglas av krig i Europa, ökande psykisk ohälsa, skenande gängvåld och växande samhällsklyftor. Ändå är det musikens roll i gudstjänsten som återigen hamnar i centrum för debatten. Precis som för över 400 år sedan riktas kyrkans uppmärksamhet mot det interna och det estetiska, samtidigt som världen utanför ropar efter hopp, handling och evangelium.

Ytliga och förenklade beskrivningar som hyllar det man gillar och nedvärderar det man inte uppskattar skapar sår och splittring. Troligtvis är det enda som denna debatt åstadkommer att ytterligare några fler unga musiker väljer att träda tillbaka från att betjäna sina församlingar. Det är väl en sak att önska det man kallar “mångfald” i stora sammanhang som kan anställa musiker, men exempelvis Pingströrelsen består till 85% av församlingar under 300 medlemmar där i princip allt musikliv formas av ideella ledare. 

Det är knappast omsorg om dem som präglar debatten.

Debatten om musikens plats i gudstjänsten har återkommit under hela mitt liv. I min ungdom kände jag frustration över att de kreativa uttryck som präglade min generations tillbedjan inte fick något utrymme, eftersom gudstjänster och konferenser utformades utifrån den musik som äldre generationer föredrog. 

När samma debatt har blossat upp under senare år har frustrationen bytt riktning. Nu kommer den från den generation som saknar de uttryck som en gång dominerade. Man talar gärna om ”mångfald”, men det som kritiseras är ofta just den mångfald som råder i dag. 

I samtliga församlingar jag känner till ges utrymme för barns, ungas och medelålders uttryck och musikstilar. Samtidigt finns även ett visst utrymme för de äldre former som en gång var dominerande, men inte längre har samma framträdande plats.

Visst kan mångfald alltid bli större, det finns många musikstilar jag hör i övriga samhället som jag skulle önska hade ett större utrymme. Men det är inte sådan sorts mångfald jag hör debattörerna efterlysa, utan just att äldre tiders sånger och musikstilar återigen skall ges en dominant ställning. 

Trovärdigheten hos dem som idag kräver ”mångfald” skulle vara större om de för trettio år sedan också hade försvarat den – när det var andra uttryck som dominerade.

Många av oss som växte upp på 80- och 90-talet känner således igen frustrationen som debattörerna ger uttryck för: Att inte fullt ut kunna delta i församlingens lovsång, eftersom den förhärskas av en annan generations uttryck. Den känslan präglade uppväxten för många av oss. För mig, och många med mig, gjorde den erfarenheten något. Den skapade ett mått av antipati till många av de sånger och musikstilar som dominerade och inte gav utrymme för andras tillbedjan. Den frustrationen födde också en övertygelse och vilja att inte göra likadant mot dem som kommer efter oss. 

Jag har i dagarna hämtat ungdomarna i min församling från Hampeveckan. De vittnar om att de blivit andedöpta och tagit steg närmre Jesus. De berättar om sin hängivenhet i lovsången och hur de genom den uttrycker sina hjärtans längtan efter mer av Gud. Jag gav dem ett uppdrag när de åkte: Att var och en av dem skulle hitta en favorit var bland lovsångerna. Dessa tiotalet sånger kommer vi nu under hösten inlemma i våra gudstjänster. Inte som gästspel, utan som regelbundet återkommande. 

Så har vi gjort i flera år, och det har gjort att våra unga på riktigt känner att församlingens gudstjänst är deras gudstjänst. Jag hade så innerligt önskat att jag själv hade fått känna så under min uppväxt, men fick istället känna att det var en främmande plats med främmande sånger. Jag känner en sorg över att den attityden i så hög utsträckning bidragit till att det är relativt få i min generation som finns kvar i församlingar. 

Det är en trist sommartradition i kristna medier att det varje år kommer en ny debatt om musiken i gudstjänsterna. Ofta är det äldre medlemmar i stora kyrkor som vill tillbaka till svunna tiders gudstjänstliv. Efter vintern på Mallorca vill de att allt ser ut som vanligt där hemma. Jag skulle vilja se mer av självrannsakan och ödmjukhet i debatten om gudstjänsternas musik. Innan man önskar återgång till hur det var förr behöver man ställa sig frågan vilken standard i fråga om ”mångfald” som sattes då och i hur stor utsträckning dagens läge är en frukt av det. 

Det är också symptomatiskt för svensk kristenhet att det är den här debatten som blossar upp varje sommar. Världen brinner, krig och förödelse ödelägger människors liv, det svenska samhället drivs allt djupare isär, ungdomars psykiska ohälsa galopperar. Världen skriker efter evangelium och försoning, men för kristna är det som engagerar mest vilken sorts musik som spelas på söndagen

Så länge unga människor möter Jesus har kyrkan en framtid. Dessa möten med Jesus kommer föda nya sånger, som kommer att präglas av den musikstil som återfinns i övriga samhället. De sångerna kommer i sin tur leda nya människor in i tro, överlåtelse och hängivenhet, med ytterligare förnyelse som följd. 

Man kan lika lite begränsa den utvecklingen som att försöka hindra kroppens celler från att förnyas. Livet själv sätter ordningen, och att begränsa livet är att bjuda in motsatsen.