Britta Bolmenäs: Jag längtar efter rytandet från Aslan
Det är aldrig långtråkigt att följa lejonet från Juda, skriver Britta Bolmenäs.
Krönika. Mitt i vår splittrade värld längtar Britta Bolmenäs efter ett rytande. Inte från makt eller kaos – utan från lejonet av Juda. En röst som väcker, bär och förvandlar.
”Det var den bästa av tider, det var den värsta av tider. Det var visdomens tid, det var dårskapens. Det var en tid av tro, det var en tid av förnekelse. Det var tid för ljus, det var tid för mörker. Det var hoppets vår, det var desperationens vinter.” Så börjar Charles Dickens bok En berättelse om två städer från 1859. Dickens ord beskriver också vår tid.
De sociala orättvisorna och oron boken målar har inte försvunnit 170 år senare. Men parallellt har faktiskt mycket gott också hänt. Vacciner och antibiotika har utrotat till exempel smittkoppor och kraftigt minskat exempelvis polio och mässlingen.
De senaste 50 åren har andelen läskunniga kvinnor i världen ökat från 55 procent till 90 procent. Mellan år 2000 och 2022 halverades världens barnadödlighet. Förnybar energi växer snabbt globalt. Andelen människor i extrem fattigdom har minskat från över 40 procent på 1980-talet till under 10 procent. Det går att förändra!
Det går aldrig snabbt eller smärtfritt, men historien visar att saker inte måste vara som de är idag. Och ändå. Ändå är det så förförande lätt att sjunka ned i hopplöshet och likgiltighet.
Konflikterna (både globala och närgångna) kan kännas oändliga. Förödelsen i dess spår syns oövervinnerlig. Jag erkänner att det inte är alla dagar jag orkar hålla fast vid hoppet och viljan att göra skillnad. Världen är så segregerad, full av våld, psykisk ohälsa och orättvisor. Behovet av enhet, kärlek, omsorg och fred är desperat.
Den första kristna kyrkan var känd för sin kärlek och generositet, både för dem som var möjliga och snudd på omöjliga att tycka om.
I Romarbrevet 5 skriver Paulus: ”Vi är stolta över våra lidanden, eftersom vi vet att lidandet skapar uthållighet, uthålligheten fasthet och fastheten hopp. Och hoppet sviker oss inte, ty Guds kärlek har ingjutits i våra hjärtan genom att Han har gett oss den heliga Anden.”
Vem du än är, hur ditt liv än ser ut: genom Anden får vi kroka arm och vara Guds famn och Guds rytande varhelst Gud satt oss.
Britta Bolmenäs
Eftersom Guds Ande bor i våra vanliga liv får vi bära Guds kärlek, omsorg, försoning och fred där vi är. Vi får ta med oss Guds omsorg till de marginaliserade, ge goda nyheter till de fattiga, frihet för de som är fångna i missbruk, ensamhet, självupptagenhet, SIS-hem och fängelser.
Så många röster vill ha vår uppmärksamhet. Vad jag mer än något annat längtar efter är rytandet från Aslan.
Rytandet från lejonet av Juda, rösten från Jesus. Jesus från Nasaret går sannerligen här fram, än som i gången tid. Han löser varje dag från vanmakt, från synd och skam och skänker både kraft och frid.
Himmelriket är inte bara nära, det är i oss. Löftet om Hjälparen är uppfyllt. Helig Ande bor i varje lärjunges liv: också i ditt.
Jag är en del av Equmeniakyrkan. Vår devis innesluter hela Guds folk: ”En kyrka för hela livet där tron på Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen.”
Vem du än är, hur ditt liv än ser ut: genom Anden får vi kroka arm och vara Guds famn och Guds rytande varhelst Gud satt oss.
”Ingen har rätten att sätta sig ned och försjunka i hopplöshet. Det finns alldeles för mycket vi behöver göra.” Så sa Dorothy Day, den outtröttliga kämpen för fattiga och marginaliserade.
Jag har nog läst dessa ord över hundra gånger. Jag behöver deras driv och hopp.
Nu är inte läge för Guds folk att resignera, sucka och förfasa oss. Nu är läge att ta emot Andens smörjelse. Att be Anden leda oss att på något sätt varje dag få visa omsorg, få sträcka ut handen till försoning, höja rösten mot orättvisorna.
Det är aldrig långtråkigt att följa lejonet från Juda.
