Så vill de leda Equmeniakyrkan
Joakim Hagerius och Karin Wiborn är båda kandidater som ny kyrkoledare för Equmeniakyrkan.
Foto: Ekumeniakyrkan
Båda talar om en kallelse till uppdraget och båda vill avsluta sådant de dragit i gång. Men vad vill de teologiskt, praktiskt och visionärt med Equmeniakyrkan? Joakim Hagerius och Karin Wiborn, officiella kandidater inför samfundets kyrkoledarval i höst, frågades häromveckan ut av Joel Halldorf och Unni Jonsson om sina tankar. Hemmets Vän lyssnade igenom båda utfrågningarna.
Vem ska efterträda Lasse Svensson som varit Equmeniakyrkans
kyrkoledare under tolv år? Frågan har varit aktuell under det senaste året och
i januari presenterades sex kandidater. Idag återstår två kandidater, Joakim
Hagerius och Karin Wiborn, som under fyra år varit biträdande kyrkoledare i
Equmeniakyrkan. Men det talas också om en tredje kandidat som i dagsläget inte officiellt
är valbar.
I Sändaren gick 32 pastorer och ledare inom Equmeniakyrkan
ändå ut och vädjade till kyrkostyrelsen att hålla dörren öppen för denne
anonyme kandidat. De förmodar i artikeln att det är Niklas Piensoho, idag pastor
och föreståndare för pingstförsamlingen Filadelfia Stockholm, som är den tredje
kandidaten.
Men när kyrkoledarkandidaterna frågades ut på kyrkans
Youtubekanal var det endast Joakim Hagerius och Karin Wiborn som fick svara på
frågorna. Utfrågare var Joel Halldorf, professor i kyrkohistoria vid Enskilda
Högskolan Stockholm, och kulturskribent i tidningen Expressen, och Unni
Jonsson, kommunikatör på Diakonia. Svaren är snarlika – och ändå personliga.
Inte bara en lösning
När Joakim Hagerius får frågan om vad han vill som kyrkoledare för Equmeniakyrkan talar han om hur han lärt sig vikten av de långa linjerna, de långa
processerna, men också att han tror lite mer på målmedvetenhet och driftighet.
Han talar om en bred och djup kyrka och säger: ”Vi får inte frestas att tro att
det finns bara en lösning, en kyrka som ska passa alla.”
Han talar om att ”gå nära”, om en organisatorisk kyrka, att
det finns robusta ordningar inom Equmeniakyrkan för samarbete där det inte
finns utrymme för en ensam stark ledare utan ett kollektivt samarbete.
Karin Wiborn talar om hur hon lärt sig hur samfundet
fungerar men också hur det på vissa håll kan fungera bättre. Hon menar att det
finns mycket att göra både organisatoriskt och när det gäller självförståelse
och identitet.
– Jag tycker att vi
borde ta plats på scenen lite tydligare, förklarar hon.
– Jag vill inte
leda dit samfundet inte vill. Som pastor ledde jag i svåra beslut om både hbtq
och barndop, men det fick ta sin tid, fortsätter hon när hon får frågan om varför
det är så viktigt för henne att lyssna.
När de får frågan om varför de vill bli kyrkoledare kommer
de båda in på kallelsen. Joakim Hagerius talar om segling och berättar om hur han
under Hönökonferensen ett år hörde berättelsen om slagskeppet och fyren, en
berättelse som landade i en personlig upplevelse med Gud när han året därefter befann
sig vid fyren i Karlskrona skärgård.
Också Karin Wiborn är inne på segling som en metafor när hon
säger:
– Nu har vi släppt förtöjningen, men inte rötterna till våra
bildarsamfund. Det är dags att hitta vår egen identitet och våga segla.
”Central pusselbit fattas”
Utfrågarna kommer in på biståndet och de förändringar i
synen på civilsamhället som pågår. En fjärdedel av det bistånd som
Equmeniakyrkan arbetar med är Sida-finansierat.
Joakim Hagerius talar om en omförhandling av kontraktet mellan
hela civilsamhället och staten, där civilsamhället inte räknas in i det
gemensamma.
– Där tror jag man går bort sig. Kvar blir ”staten och
kapitalet”, så att säga. Det blir en central pusselbit som fattas, och jag tror
inte att det är något som skulle förändras om det var val idag och vi fick en
vänsterregering, fortsätter han och säger samtidigt att de måste vara
pragmatiska och verka i det samhälle som är.
Också Karin Wiborn talar om riskerna med
biståndsförändringarna.
– Risken är att vi vänjer oss alltför lätt vid att föra ett
annat resonemang än vi gjort tidigare, fortsätter hon.
Ikon och sten
När utfrågarna kommer in på tro och spiritualitet har
kandidaterna fått ta med sig varsin sak som betytt mycket. För Hagerius är det
en ikon från en ortodox påsk på grekiska Thessaloniki. En fantastisk erfarenhet,
säger han och talar samtidigt om resorna till en karismatisk megakyrka i USA som
fokuserade på evangelisation.
– Det är skönheten i den ekumeniska bredden inom kyrkan som
fascinerar mig … Man behöver inte bygga motsättningar mellan detta, säger han.
Karin Wiborn tar fram stenen från från en pilgrimsvandring på
ön Iona i Skottland och det ekumeniska centret som finns där. Något som betytt mycket för hennes andliga
utveckling.
– Stenar är lite som människor, de har olika egenskaper och
är allihop sköna var och en på sitt eget sätt, förklarar hon.
”En ung ledare om tio år”
När Karin Wiborn får frågan om Equmeniakyrkan om tio år talar
hon om nära samarbete mellan kyrkor som är anslutna till Sveriges kristna råd
men framför allt med de protestantiska kyrkorna. Om att påverka samhället exempelvis
kring klimatpolitiken. Men också om sin kärlek till scouterna.
– Dessutom har vi då en ung kyrkoledare, fortsätter hon utan att syfta på vare sig själv eller Hagerius. Hon stryker samtidigt under att unga ledare i sig inte är en lösning.
Joakim Hagerius är mer försiktig. Han talar om att kyrkan ”är
lite mer känd” och ”att vi finns lite mer på torget och i det samtalet”.
Equmeniakyrkan väljer ny kyrkoledare vid kyrkokonferensen i
slutet av augusti.