Är jag trovärdig och sann?

Hur berättar vi om vår tro? Lever jag som kristen ett liv som väcker respekt, skapar nyfikenhet och längtan hos människor runt omkring mig? En liten sångstrof fanns inom mig då jag vaknade i morse: ”... vad hjälper det dig om du säger att du tror, när ditt liv slår ihjäl dina ord … ?”

Det finns en risk att vi vill försköna det kristna livet på ett ytligt och glättigt sätt. Ungefär som om alla svårigheter och prövningar inte existerar. Är det trovärdigt? Infinner sig inte känslan av att vi lever i en fantasivärld? Att vi förnekar verkligheten och flyr in i en ”andlig bubbla”? Jag tror att vi behöver landa i verkligheten. Våga vara sårbara och svaga små människor istället för att försöka framstå som superhjältar. Med detta menar jag inte att vi ska sluta räkna med Gud, eller att frimodigt berätta om hans hjälp. Hur han svarat på våra böner, helat våra sjuka kroppar, låtit oss få erfara ekonomiska under och så vidare. Enkelt och ödmjukt, utan skärande övertoner, får vi dela vårt liv, vittna om vad tron på Gud betyder för oss! Men ibland kanske den närmaste vägen till mina medmänniskors hjärtan är att jag vågar blanda mina tårar med deras, lägga sår till sår ...

Jag mötte en man som talade entusiastiskt om att leva i tro. Tyvärr infann sig känslan att det var mitt eget fel om jag inte levde i överflöd och var fri från bekymmer. Jag hade inte lärt mig att ”stå i tro”, att bekänna och proklamera med de rätta orden. Jag menar inte att raljera, men det fanns några små detaljer som gjorde det svårt att ta till sig allt han sa. Jag fick veta att man inte behöver be för de sjuka: ”Cancerdemoner kastar man bara ut”, sa han med ett skratt. Märkligt nog har samma person uppburit sjukpension i trettio år, opererats för cancer, och medicinerar för flera olika sjukdomar. Hustrun kämpar med smärta och svaghet. Det finns kronisk sjukdom som drabbat barnen. Men, inget av detta tas med i de trosstarka vittnesbörden. Inte ett ljud. Då frågar jag: Känner grannar och vänner att en sann bild målas?

Jag satt på vårdcentralen igår och väntade på att få ta prover. Väntrummet var överfyllt. Många gamla och värkbrutna, som mödosamt och med smärta gick för att möta sin läkare. Det blir lite annorlunda då livet hinner ifatt oss, tänkte jag. När jag var 20 år var det självklart att med högt röstläge predika om helande för alla sjuka. Jag predikar fortfarande det budskapet, och praktiserar förbön för sjuka i de gudstjänster där jag medverkar. Men tonläget har möjligen ändrats lite, och jag är noga med hur jag väljer mina ord. Livet är gåtfullt. Vi som bekänner Jesus som Herre har redan här och nu tagit emot frälsningen, blivit födda på nytt. Samtidigt lever vi under förgängelsen. Vår kropp åldras. Vi ska avklädas och dö för att sedan erfara fullheten av Jesus seger på korset! I himlen finns varken smärta, svaghet eller död!

Min grannes bil kanske går sönder. Detta kan lika gärna hända mig. Jag svävar inte uppe i det blå, jag är en vanlig människa. Men på mitt pluskonto står att jag lärt mig att knäppa mina händer och tala med Gud om alla bekymmer. Detta berättar jag, och säger att det är min stora trygghet – jag har en tro som bär, en Fader som har omsorg om mig! Självklart har jag inte färdiga svar på allt. Men tro är för mig att lita på någon som lovat att vara med mig alla dagar! Jag vet att det kan komma både mörka och svåra dagar, tider då det ser ut som om bönesvaren dröjer. Då kryper jag upp i Guds trygga famn. I liv och död hör jag honom till!