Statens institutionsstyrelse, SiS, bedriver individuellt anpassad tvångsvård och verkställer sluten ungdomsvård i samarbete med socialtjänsten. De står bakom de 21 särskilda ungdomshem – så kallade LVU-hem med 709 platser – som finns idag runt om i Sverige. Och även elva så kallade LVM-hem med 353 platser för vård av vuxna missbrukare. Institutionerna har namn efter de lagar som reglerar verksamheten – lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), samt lagen om vård av missbrukare i vissa fall (LVM).
– På dessa institutioner finns människor som är helt utanför samhället och som mår otroligt dåligt. Den vision jag har är att få vara med och bygga upp något där vi som kyrkor finns med som ett stöd för dessa människor, berättar Angeline Leetmaa när vi talas vid på telefon.
Gud talade till oss
Hon har varit pastor och föreståndare för Mellringekyrkan i Örebro i tio år och anställd i samma församling sedan 2003. Men vid årsskiftet avgick hon som föreståndare och avskildes för att arbeta som pastor på SiS-hem. Än så länge har hon en 20-procentig tjänst på LVM-hemmet Runnagården.
– Det började för fyra, fem år sedan. Vi i Mellringekyrkan gick bönevandringar runt Mellringe och Hjärsta här i Örebro. Gud började tala till oss och sade: Lyft blicken! Och det var då vi upptäckte SiS-hemmet som låg knappt en kilometer från kyrkan. Vi började be för den verksamheten.
Tvångsvård
Hon talar om att Mellringekyrkan sedan många år tillbaka bland annat har en stiftelse som arbetar med arbetsträning av människor utanför samhället. Verksamheten går under namnet Re:form.
– På Runnagården har man tvångsvård för vuxna, missbrukande kvinnor, och från det här LVM-hemmet kom en kvinna som skulle arbetsträna hos Re:form. Det resulterade i att några kvinnor därifrån även kom på en gudstjänst i kyrkan.
– Det var vid det tillfället en i personalen bad att få tala med oss: ”Det är många av de här kvinnorna som frågar efter en präst eller pastor att få prata med. Någon som har absolut tystnadsplikt.” Hon frågade om vi hade någon som kunde hjälpa till.
– Vi samtalade om det med cheferna för Runnagården och de senaste fyra åren har jag i min tjänst som pastor besökt hemmet för personliga samtal under absolut tystnadsplikt. Vi har även besökt dem vid jul och vid påsk och i samarbete med Sisters International delat ut julpåsar, och vi har haft konserter där, fortsätter pastor Leetmaa.
En helt ny värld
– För mig har det här varit en helt ny värld, jag har aldrig tidigare varit engagerad i fängelseverksamhet eller institutionsverksamhet eller något liknande. Men jag älskar människor och jag känner att jag trivs så bra. Jag ser sådana enorma behov här.
Hon berättar hur hon steg för steg kom fram till att det var dags att lämna uppdraget som församlingsföreståndare – vilket hon gjorde vid årsskiftet.
– Jag kände att jag ville ut och möta människor ännu mer utanför kyrkan, att Gud manade mig att göra det här.
Hur reagerade församlingen på ditt beslut?
– Det var både och. De flesta sade ungefär: ”Vad tråkigt att du ska sluta. Men vad spännande!” Som församling värdesätter vi arbetet med Re:form, det ligger i linje med vår kallelse – med gemenskap, arbetsträning och evangelium.
Vi kan komma in och vara ett lyssnande öra, en ventil för män-niskor att få prata med någon där samtalet inte förs vidare.
Angeline Leetmaa
– Den kvinnan som först kom från Runnagården, är idag frälst, gift och anställd på Re:form – hon fick ett helt nytt liv. Mycket tack vare att hon fick ett sammanhang efter tiden med LVM, hon fick sysselsättning och träning i en kyrka, säger Angeline Leetmaa och berättar att hon idag arbetar på Runnagården två förmiddagar i veckan.
– Den resterande tiden bearbetar jag olika kontakter hos Evangeliska Frikyrkan, Sveriges kristna råd och andra för att kunna bygga upp en verksamhet med pastorer och präster på landets SiS-hem. Vi ser ett enormt behov av att vara med och bidra till den andliga vården på dessa institutioner, på samma sätt som fängelsepastorer och fängelsepräster gör idag inom Kriminalvården.
– Vi vill finnas både på LVM-hem och LVU-hem. Det gäller att vi ber och uppmärksammar detta, inte bara suckar över de tunga rubrikerna vi kan möta i me-dierna, fortsätter hon och talar om samtalen med ett LVU-hem i närheten som hon för just nu.
Vad kan du som pastor bidra med här?
– Som pastor handlar det framför allt om att vi har den absoluta tystnadsplikten. Vi kan komma in och vara ett lyssnande öra, en ventil för människor att få prata med någon där samtalet inte förs vidare eller förs in i några journaler, en medmänniska som möter dem utanför själva behandlingen.
– Många av dem som får tvångsvård har ofta väldigt lågt förtroende för myndigheter överhuvudtaget. De är rädda för att allt hamnar i journalerna, rädda för vad det får för konsekvenser om de öppnar sig för någon.
– Jag tror på vikten av att prata och sätta ord på det man har varit med om och det man har gjort. För många kvinnor har deras barn blivit omhändertagna och det finns mycket skuld och skam kring det. De är rädda för att prata om det för de vill ju ha tillbaka sina barn.
Någon att tala med
– Men där kan vi som pastorer vara någon att tala med, vi kan säga att de är älskade, värdefulla. Vi kan tala med dem om skulden och skammen, om den traumatiska situation som de har varit med om.
– Sedan är det detta med att vara inlåst, att alla rättigheter tas ifrån dig. Också Jesus talar om att besöka dem som är i fängelse. Jag tar med mig vänner från kyrkan och vi spelar och sjunger och umgås. Bara att få besök av någon som inte är anställd av myndigheterna betyder så mycket. Att bli sedd och bekräftad på det sättet.
Angeline Leetmaa talar om hur de från början blev tillfrågade om att hjälpa till med sorgebearbetning.
– Dessa människor förlorar väldigt många i överdoser, genom gängkriminalitet eller på annat sätt. Och de kanske inte kan åka på begravningar för att de sitter inlåsta. Jag kan hjälpa dem att komma till en kyrka och tända ett ljus, jag har haft minnesstunder om de inte kunnat vara med på begravningar, vid årsdagar och så vidare.
Sveriges kristna råd samordnar och förmedlar på Kriminalvårdens uppdrag den andliga vården i landets fängelser. Finns det ett samarbete på det sättet även med SiS-hemmen?
Bara att få besök av någon som inte är anställd av myndigheterna betyder så mycket. Att bli sedd och bekräftad på det sättet.
Angeline Leetmaa
– Det är något vi vill och förbereder för att samtala med SiS centralt om just nu. Evangeliska Frikyrkan har lyft frågan hos Sveriges kristna råd och även Svenska kyrkan gör nu en utredning kring detta. Vi hämtar mycket inspiration från NAV-verksamheten på svenska fängelser och häkten, men man måste komma ihåg att Kriminalvården och Statens institutionsstyrelse är olika myndigheter.
Idag har du 20 procents tjänst – men förhoppningen är att det ska bli mer?
– Absolut. Tanken är att vi ska utöka det, hitta fler finansiärer och hitta ett sätt att kunna utöka det här. Jag håller också på att läsa mer om samtal, själavård och tar steg för att vidareutbilda mig för att kunna göra det här ännu mer, säger hon och talar om att följa upp människor när de blivit frigivna – något hon också fått erfarenhet av.
Vad känns viktigast att be för i det här?
– Be gärna för öppna dörrar och rätt kontakter för det här arbetet att kunna växa. Men be också för alla dem som sitter inlåsta. Det är många som har en tro på Gud, många har föräldrar eller far- eller morföräldrar som ber för dem.
– Dessa människor har varit med om otroligt mycket och är faktiskt väldigt utanför samhället, de kämpar med sitt missbruk och med traumatiska upplevelser. Be för dessa kvinnor, män och unga som behöver kärlek, bekräftelse, tillhörighet och trygghet – det är vad de ropar efter.
