Den ensidiga lovsången
når inte alla

Det är inte i alla kristna församlingar som den upprepande och ensidiga lovsången dominerar och all annan sång och musik har monterats ned. I det avseendet har Emil Gillsberg rätt. 

I många församlingar förstår man fortfarande bredden och mångfaldens betydelse och låter olika stilar och uttryck komma till tals eftersom det i bänkarna sitter människor i olika åldrar och med olika förväntningar och olika behov.

I den pingstförsamling jag tillhör, Filadelfia Stockholm, som har en imponerande sång och musiktradition, har i stort sett all annan sång och musik försvunnit. Det är närmast obegripligt att denna avveckling har tillåtits under de senaste 10-20 åren, utan samtal om konsekvenserna eller något beslut i församlingen. 

Vi som försökt att få en ändring till stånd har av ledningen fått muntliga och skriftliga besked om att någon förändring kan vi inte förvänta oss. Lovsång är en trend över hela världen, den har ett brett folkligt stöd och har kommit för att stanna, heter det.

Jag hävdar med viss bestämdhet att lovsången i huvudsak är inåtriktad. Den välsignar och uppmuntrar lovsångarna på estraden och de redan troende i bänkarna. Den präglas av ständiga upprepningar av texten och med några få ackord på instrumenten. Jag kan inte komma ifrån att detta är inte tillräckligt bra om man vill nå alla kategorier av människor i gudstjänstlokalen och lyssnare och tittare via sändningarna på webben.

Behöver det vara så här? Mitt svar är nej. Varken jag eller andra som vill förändring kräver att lovsången ska upphöra. Den har absolut sin plats i gudstjänsten, och kan i sin bästa form skapa en känsla av Guds närvaro, men den behöver inte dominera och begränsa alternativen. Det är faktiskt så att det är lovsångens förespråkare som säger nej till mångfald och inte tvärtom, som Emil Gillsberg tycks tro.

Vi väntar på en konkret redovisning om varför läsarsånger, unison sång via Segertoner och repertoarer som Einar Ekberg, Pelle Karlsson, Allan Törnberg, Lewi Pethrus, Urban Ringbäck m fl. inte längre får sjungas? Är de plötsligt omöjliga att sjunga, skulle dessa sånger skada gudstjänsterna, saknar de andligt djup, är de musikaliskt för avancerade eller finns det andra anledningar till varför denna berättande, utåtriktade och melodiösa sångskatt tycks vara förbjuden i alldeles för många församlingar?

Som jag ser det är det ett andligt, kulturellt och strategiskt misstag att överge dessa sångskatter. De har berört tusentals människor under årtionden till avgörelse och församlingars tillväxt. Läsarsånger är ett begrepp i samhället, varför överge ett sådant varumärke? 

Emil Gillsberg lyfter ett stort missförstånd när han hävdar att ”äldre tiders sånger och musikstilar skall återigen ges en dominant ställning”. Det är inte korrekt. Vi som vill förändring vill att de gamla ”födda sångerna”, om man så vill, och dess författare och kompositörer ska respekteras och samtidigt kan det självfallet skapas utrymme för förnyelse i text och musikaliska uttryck. Med tydligt nej till ensidighet.

Emil Gillsberg och övrig ledning i församlingen Hope Dalarna ska naturligtvis forma sina gudstjänster tillsammans med sina ungdomar på det sätt som bäst gagnar dem och församlingen. Men begränsa inte ungdomarnas möjlighet att lära känna de äldre sångerna. Jag tror att de kommer att bli överraskade av texternas djup och musikaliska rikedom.

Det är uppmuntrande att ta del av ungdomarnas engagemang och hängivenhet i Hope Dalarna. Mera sorgligt är att den musikaliska ensidigheten under Gillbergs uppväxt hos honom har skapat ”ett mått av antipati till många av de sånger och musikstilar som dominerade och inte gav utrymme för andras tillbedjan”.

Låt oss försöka motverka dylikt tillsammans genom att skapa utrymme för bredd i sång och musik. Eller som en god vän formulerade det: ”Mångfald är Guds idé och väsen, se på Skapelsen!”