Ungjordskreationism skapar onödiga krockar

Jag vill tacka Henrik Mjörnell för hans svar på min artikel. Det gläder mig att skapelsefrågan kan debatteras med respekt, och att vi är eniga om att fokus alltid bör ligga på Guds kärlek genom Jesus Kristus.

Som pastor delar jag Mjörnells engagemang för att bevara människor i tron och bjuda in nya till efterföljelse. Men vi har olika uppfattningar om hur detta bäst görs i relation till just denna fråga. Därför vill jag bemöta några av hans påståenden.

Det är sant att evolutionsteorin ibland har använts som argument mot tro på Gud. Men det är ett mycket dåligt argument, och vi kristna behöver säga det tydligt. Evolutionsteorin utesluter inte Gud. Däremot riskerar vi att stöta bort människor från tron om vi ställer dem inför valet mellan vad de ser i naturen och en missriktad bibeltolkning.

Jag är uppvuxen i vackra Höga kusten och har sedan barnsben sett spåren av istidens krafter i landskapet. Jag vet vilka grottor som mejslats av forntida havsvågor, och varje vecka tar jag ut mina scouter i naturen här, där bergen fortfarande reser sig efter inlandsisens tryck. Det är vad jag ser när jag tittar ut genom fönstret. Att förkasta sådana observationer för att hålla fast vid en ungjordskreationistisk tolkning riskerar att skapa en splittrad verklighetsuppfattning.

Här menar jag att Bibelns teologi och den vetenskapliga konsensusen bland världens geologer och biologer kan samexistera. Mjörnell väljer däremot en tolkning som bygger på en mycket liten minoritet av forskare, ofta knutna till icke-ackrediterade privata universitet i USA.

Därför utesluter evolutionen faktiskt Gud

När det gäller kyrkofäder och reformatorer är det missvisande att kalla dem ungjordskreationister i modern mening. Luther låg närmast, men hade inte tillgång till modern vetenskap. Augustinus och Gregorios av Nyssa var öppna för allegoriska tolkningar. Origenes ifrågasatte rentav hur någon med förstånd kan tolka skapelsedagarna bokstavligt. Calvin såg skapelsedagarna som pedagogiska och betonade ordningen och syftet snarare än tidslängden. Kyrkans historia rymmer alltså en betydande tolkningsbredd.

Jag delar uppfattningen att frågan om döden är en svårighet för teistisk evolution. Men ungjordskreationism löser den inte. Gud har uppenbarligen skapat rovdjur och gett dem förfinade egenskaper för att dräpa och äta andra levande varelser. Om de inte var skapta så från början, skulle Gud ha omskapat dem först efter syndafallet? Och varför nämns det då inte i Första Mosebok? Här kräver ungjordskreationismen en kreativ bibelläsning, och är inte alls så bokstavstrogen som den vill framstå.

Jag tror att lösningen istället ligger i att Bibeln talar om död på flera nivåer. Den död som är syndens lön handlar främst om människans separation från Gud, inte om att inget djur dog före syndafallet.

Ungjordskreationismen skapar dessutom ofta nya problem genom teorier som varken stöds av Bibeln eller av observationer: människor och dinosaurier sida vid sida, mystiska dimhöljen före syndafloden eller geologiska formationer som tolkas på extremt fantasifulla sätt. Sådant bygger upp en onödig krock mellan verklighet och bibeltext.

Att istället integrera vetenskapliga observationer med teologisk förståelse möjliggör en tro som är både verklighetsförankrad och bibeltrogen. Jag menar att det är så skapelseberättelsen är tänkt att läsas, och att det i längden är det mest bibeltrogna sättet. Det viktiga är inte exakt hur Gud skapade världen, utan att han gjorde det och varför. Evolutionen behöver inte hota tron; den kan tvärtom fördjupa vår förundran över Guds ordnade, kreativa och kärleksfulla handlande i skapelsen.