Kyrkmusik – bara skådespel för att framkalla känslor

När jag blir ombedd att leda lovsång gör jag det inte för att jag gillar att stå och sjunga – jag är ingen entertainer – jag gör det för att jag tycker om att hjälpa till där jag kan. Jag har dock aldrig förstått vad som är meningen med allt ylande i kyrkorna? 

Tror vi att vi blir heligare ju mer lovsång vi sjunger? Tror vi att vi får mer ”Gud” och ”Helig Ande” för att vi sjunger känsloframkallande låtar? Hur många gudstjänster har man inte varit på där pastorn, predikanten eller mötesledaren uttrycker sig efter att det sjungits ordentligt – helst en timme eller så – att: ”Nu är Helig Ande här!”, ”Ooh, vad stark Helig Ande är nu”. Som om man kan tillkalla Helig Ande med sång på samma sätt som man kallar på en hund med en sockerbit. Trams och svammel, säger jag, och tyvärr symtomatiskt med annan dynga som kommer ur den karismatiska rörelsen.

Jag är kanske fel person att ge mig in i denna debatt eftersom jag aldrig begripit mig på det evinnerliga sjungandet i kyrkorna. Vare sig det är gammaldags psalmer eller modern lovsång. Personligen kommer jag hellre en timme sent till gudstjänsten så jag slipper detta tråkgöra, för jo, jag tycker det är ett menlöst tidsfördriv, samma sak varje söndag. Nu ska vi sjunga, sjunga, sjunga, sjunga. Det kan gott och väl räcka med en kort sång.

Jag tror, ärligt talat, inte att Gud är så intresserad av våra konstlade, inrutade möten och sånger när vi samlas. Tänk om era egna barn eller barnbarn alltid skulle börja sjunga för er i en timme när de kommer och hälsar på, ja då skulle ni nog börja skruva på er av obehag och sucka.

Jag tycker egentligen att all form av gudstjänst som bedrivs är konstlad och onaturlig. Jag vill ha mat och sann gemenskap – inte underhållning. En hederlig, gammaldags, svavelosande, sann predikan där vi påminns om att vi är syndare och inte förtjänar Gud. Jag vill bli påmind om den stora ynnest vi fått som stavas ”nåd”. 

Detta budskap hörs varken i dagens predikningar eller i de sånger som sjungs. Det handlar bara om vad vi får ut av att följa Jesus här och nu, och hur han ska välsigna oss på alla sätt. Fokus är på mig, jag och mitt. Det är mycket mer givande och trevligt att gå ut och äta pizza med troende och icke-troende vänner för att studera Bibeln tillsammans.

Låt oss sluta hymla och konstatera att det inte är Helig Ande som känns när man sjunger fina sånger. Det är bara känslor som svallar upp. Vi behöver en kristenhet som växer upp och slutar vara känsloledda dibarn. I lovsångspräglade sammanhang är det även typiskt att tal och bön från podiet backas upp med en pianist som klinkar lite svagt och vackert i bakgrunden. Det blir bara teater av det hela – skådespel och trick för att framkalla känslor. Gör pastorn likadant hemma? Måste han kalla på pianisten om han ska säga något fint till sin fru, så att han kan förstärka det med lite musik i bakgrunden?

Det finns musik jag verkligen försökt lära mig att gilla, exempelvis jazz, klassisk musik och dansbandsmusik, men det går bara inte. Samma sak är det med all tråkig musik från Bethel och andra ställen som har kopplingar till NAR (New Apostolic Reformation). Även om man bortser från de menlösa, fadda texterna, den urusla teologin (som jag inte heller vill stötta genom att lyssna på deras musik), så är det musikaliska soundet så urbota tråkigt och ointressant.

Om jag var illa tvungen att sitta med i någon av deras gudstjänster så sätter jag hellre på mig hörlurarna och lyssnar på The Black Keys eller Dire Straits. Förvisso profant, men desto äktare, med både bra musik och texter.