Därför utesluter inte evolutionen Gud

Hur skapade Gud världen? Frågan väcker starka känslor och har besvarats på olika sätt i kyrkans historia. För vissa är det självklart att jorden är ung, cirka 6000 år, och att Gud skapade allt på sex bokstavliga dagar. För andra är det lika självklart att Gud har verkat genom evolutionens processer under miljarder år.

Måste vi välja sida, eller går det att förena vetenskap och Bibeln?

Jag vill börja med att nämna att jag inte har disputerat i biologi. Och det har de flesta ungjordskreationister inte heller gjort (de som lär ut att jorden är 6000 år). Däremot betraktar jag mig som bibeltroende, och menar att den som med ryggmärgsreflex kallar mig ”liberalteolog” har fel. Det är dags att släppa motsättningen mellan “skapelse” och “evolution” och istället fördjupa oss i vad Bibeln faktiskt vill säga oss.

När vi läser Första Mosebok måste vi börja med att fråga: Vad är syftet med denna text? Skapelseberättelserna i Bibeln är inte skrivna som naturvetenskapliga läroböcker. De är teologiska texter, poetiska och symbolmättade, som vill berätta att Gud är skaparen, att skapelsen är god, och att människan har ett särskilt ansvar och värde.

Skapelseberättelsen i Första Mosebok bär drag av en liturgisk text, en slags tempelinvigning i berättande form. Berättelsen är rytmisk och upprepande, med fraser som ”Och Gud sade…” och ”Och Gud såg att det var gott”, nästan som en hymn eller lovsång. Guds vila på den sjunde dagen ska därför förstås som något annat än att Gud blivit trött eller passiv. I det forntida främre orienten betydde gudomlig vila snarare att guden tog plats på sin tron i templet och började regera.

Detta är ett tydligt tecken på att berättelsen inte bara syftar till att beskriva hur världen blev till, utan att förkunna vem Gud är: den ordnande, goda och härskande Skaparen. Samtidigt har texten vuxit fram i samtal och polemik med omgivande mytologier, där andra folk beskrev skapelsen som resultatet av våld, kaos och gudars stridigheter. Bibelns skapelseberättelse ger en helt annan bild: en Gud som skapar med syfte, ordning och kärlek.

Att läsa dessa texter som vetenskaplig redogörelse är alltså ett modernt grepp, och inte en självklarhet i kyrkans långa tradition.

Redan kyrkofadern Augustinus (354–430 e.Kr.) avvisade tanken att skapelsens ”dagar” skulle förstås som 24-timmarsdygn. I sitt verk ”De Genesi ad litteram” skriver han att det är oklart vad för slags dagar det handlar om, och att Gud mycket väl kan ha skapat allt i ett enda ögonblick, men med inbyggda fröprinciper (rationes seminales) som utvecklas över tid. Han menade att Gud skapade vissa ting i sin potential, så att de med tiden skulle framträda.

Detta påminner om vad vi idag kallar evolution: att livet utvecklas stegvis från enklare former, inte för att Gud är frånvarande, utan för att han har skapat med långsiktigt syfte och ordning.

Augustinus är långt ifrån ensam. Origenes, Gregorios av Nyssa, Jean Calvin och moderna teologer som Kallistos Ware och N.T. Wright har alla menat att Bibelns skapelseberättelse inte behöver förstås bokstavligt för att tas på allvar. De lyfter i stället fram det teologiska budskapet: vem Gud är och vad det innebär att vara människa.

Evolutionsteorin visar hur livet kan utvecklas genom naturliga processer, men den besvarar inte varför dessa processer alls existerar, varför de är så tillförlitliga, eller varför just denna sorts värld uppstod. Att evolution sker betyder inte att den är slumpmässig i djupare mening. Att det finns naturlagar, ordning och livets förutsättningar är i sig något förunderligt.

Vissa menar att människans religiositet bara är en bieffekt av evolutionen, ett slags mental blindgång hos ”neurotiska apor” med överaktiv fantasi. Bibeln kallar det istället att Gud har ”lagt evigheten i människornas hjärtan” (Pred 3:11). Vår längtan efter mening, sanning och sammanhang är inte ett misstag. Vår längtan efter gemenskap med Gud beror på Guds önskan om gemenskap med oss.

Att tro på Gud som Skapare innebär inte att förneka vetenskapliga förklaringar, utan att se ett djupare syfte bakom dem. Det är rimligt att tänka att världen är begriplig, vacker och livsduglig just för att den är skapad, inte av slumpen, utan av en Gud som verkar genom processer han själv har upprättat. Evolutionen behöver inte ersätta Gud, utan kan ses som ett uttryck för hur Gud skapar med tålamod och syfte.

Det är alltså fullt möjligt att Gud använder naturliga processer, som mutationer, naturligt urval och långsam förändring, som sina verktyg i skapelsen. Denna syn kallas ibland evolutionary creationism, eller teistisk evolution. Gud är då inte en frånvarande urmakare, utan en närvarande och aktiv Skapare, som verkar i och genom skapelsen hela tiden.

Vi är skapade till Guds avbild, inte i första hand i fysisk form, utan som hans medarbetare och förvaltare – kallade att reflektera hans kärlek, vishet och ordning in i världen. 

Kristna som bejakar både evolution och tro har en viktig roll i samtalet med en sekulär samtid. När vissa naturvetare hävdar att evolutionen bevisar att världen styrs av slumpen, och därmed att Gud inte finns, behövs röster som visar att evolutionen inte motsäger Guds existens. Snarare kan den ses som ett uttryck för en skapande Guds ordnade och kreativa handlande över tid.

Det finns de som läser in ett telos i evolutionen, ett mål eller en riktning, och menar att detta innebär att ”de starkaste” eller ”mest lämpade” förtjänar att överleva. Detta synsätt fick politiska konsekvenser bland annat i form av nazismens framväxt. 

Men det finns andra röster. Redan i slutet av 1800-talet betonade den ryske tänkaren Pjotr Kropotkin att samarbete, inte bara konkurrens, präglade evolutionen. Han såg ömsesidigt stöd som en central drivkraft, både i naturen och i mänskliga samhällen.

Även om hans idéer länge hamnade i skymundan, lyfter dagens forskning i allt högre grad fram kooperationens roll. Som kristna kan vi i detta bidra med en vision av skapelsen präglad av relation, ansvar och ömsesidighet, inte bara av kamp. Om vi är skapade till Guds avbild, kallas vi inte till att efterlikna de starkaste – utan den som gav sitt liv för andra.

Det finns många troende kristna som tolkar Första Moseboks text bokstavligt och tror på en ung jord. Det ska respekteras. Det är fullt möjligt att leva i en sådan tro och följa Jesus troget. Men vi behöver skapa rum för samtal – inte konflikt. Det är viktigt att inte göra en särskild tolkning av skapelseberättelsen till en frälsningsfråga.

Vi är många som älskar Bibeln, älskar Gud, och också älskar vetenskapen som ett sätt att förstå mer av Guds underbara verk.

Det avgörande är inte exakt hur Gud skapade, utan att han gjorde det, varför han gjorde det, och vad det betyder för oss. Bibelns budskap är inte beroende av en viss uppfattning om geologi eller genetik. Det bärs av något större: att Gud är Skapare, att vi är skapade till hans avbild, och att vi är älskade, kallade och i behov av försoning och upprättelse. Och att hela skapelsen längtar efter att få se detta.

Och just detta är det stora hoppet: att vi, skapade till Guds avbild, nu på nytt får formas till den bilden genom Jesus Kristus – Gud själv förkroppsligad. I honom ser vi inte bara Skaparen, utan också den fullkomliga Människan. Genom honom får vi växa in i det vi var ämnade att vara från början. Evolutionen kan beskriva vår biologiska utveckling, men det är Kristus som förvandlar hjärtat.

Oavsett hur vi förstår skapelsens mekanik, står vi alla inbjudna att låta våra liv formas av Skaparen själv, genom Sonen som kom för att förnya allt.