Vi måste vända sången utåt igen

Jag har haft glädjen att samverka med underbara lovsångsteam genom åren. Deras äkta hängivenhet, ödmjukhet och lyhördhet för det andliga skeendet i gudstjänsterna berörde mig ofta djupt och vi kompletterade varandra. I samband med min predikan spelade och sjöng jag själv några av mina äldre älsklingspsalmer. När vi visade att vi respekterade varandra, tjänade Gud i skön samklang, skapade det en varm och öppen atmosfär i församlingarna.

Jag är uppvuxen med strängmusik, körsång, duetter, kvartetter – ett rikt musikliv. I många frikyrkor fanns en jättestor estrad med massor av stolar eftersom det var full mobilisering då det gällde sång och musik i de flesta sammankomsterna. Vilken sångarglädje det var. Vilken plantskola. Och vilken kontaktyta sången och musiken var till människor utanför kyrkan. Tyvärr kan jag minnas hur glöden falnade här och var under åttio- och nittiotalet. Strängmusik lades ner. Ungdomskörerna blev färre. Då kom den innerliga lovsången som en frisk, ljuvlig vind. Det blev den unga generationens sätt att lovprisa Gud. Det hjälpte dem att ge sig hän i bön och tack till Gud och att smälta samman ”i ett ackord”. Låt oss glädjas över lovsången som stiger mot himlen. 

Personligen önskar jag ibland lite mer bredd emellanåt. Det finns gamla, odödliga hymner och lovsånger, ett arv från tidigare generationer att leta fram. För det är nog angeläget att begreppet ”lovsång” inte begränsas till en enda smal musikstil.