Ekumenisk konferens i  Värnamo: ”Alla som vill ska kunna få ta del av Anden”

– Det känns självklart, säger Jonas Andersson när jag frågar honom varför de arrangerar en ekumenisk pingstkonferens.

– Löftet om den helige Ande är given till hela Kristi kropp, och därför känns det också viktigt att betona det. Vi är en kropp och vi är många från olika samfundsbakgrunder. 

– Det fanns också med i det jag upplevde som ett tilltal från början när jag kände Andens maning att ”trycka på knappen”, fortsätter han.

– Tungotalet har tystnat i hela kyrkan, generellt över hela samfundskartan. Men tron på, bejakandet av och längtan efter detta finns bland alla kyrkor och samfund. Jag tror att det också är något som Anden understryker. Anden längtar efter att få komma till hela sitt tempel.

Inte bara utvalda delar, så att säga?

– Exakt. Det var något som blev så vackert förra året och som vi tror ska få lysa igenom även i år. Alldeles oavsett vilken samfundsbeteckning eller vad man står i för rörelse var det förra året en ton som gick ut både i undervisning och förkunnelse. Det var oerhört vackert. 

Jag vill tro att den här konferensen är iscensatt av en högre regim, att vi gensvarar på något som Anden tagit initiativ till.

Jonas Andersson, Gå Ut Mission

Temat för årets konferens utgår från Apostlagärningarna 2:4 medan temat för förra årets konferens utgick från Apostlagärningarna 2:3 – är det kopplat lite till vilket år vi är inne i? Eller vad tänker ni på?

– Så har det varit. Och vad säger de verserna oss? Egentligen betonar vi och understryker på det sättet det som var förra årets tema: På ”var och en” föll Anden. Apostlagärningarna 2:4 talar om att ”alla” uppfylldes av den helige Ande.

– Det här är inte ett löfte för några få, utan det är för hela kroppen. Att få ta emot och erfara Anden som en gåva, det är något för alla som bekänner Jesus som sin herre. Det vill vi lyfta och det vill vi också tillgängliggöra och skapa utrymme för. Alla som längtar, alla som vill ska kunna få ta del av Anden.

Vad vill ni inför årets konferens?

– Vi hoppas att den nåd som vi erfor förra året, där Guds närvaro kom väldigt tydligt och starkt i precis varje samling. Att det får ske igen och att vi tillsammans får gå ännu djupare, fortsätter Jonas Andersson.

– Personligen hoppas jag naturligtvis att vi ska nå ännu längre, utanför de kanaler vi kunnat gå genom tidigare. Att fler upptäcker, reser till och deltar – inte först och främst på konferensen som sådan, men framför allt får ett eget möte med den helige Ande.

– Både min bön och mitt gensvar, när jag upplevde att Gud talade till mig om det här, har varit att det som sker i rummet, det som sker i konferensen, det är viktigt för alla som är där. Men jag tror också att det handlar om en signal i Andens värld, att vi står tillsammans. Att kroppen längtar och det här är vårt gemensamma rop, vår gemensamma bön.

– Jag hoppas att det får vara en signal som sätter kroppen i rörelse inför något som jag tror att Guds Ande vill göra på en större nivå i hela vårt land. Jag ber och tror att vi ska få se många utgjutna strömmar den närmaste tiden och under de år som är framöver. 

En enskild konferens kan vara något tillfälligt eller något som ger ringar på vattnet – hur går ni vidare med det här framåt?

– Jag tänker att det måste få ske organiskt. Vi har hört underbara, trosstärkande vittnesbörd efter den förra konferensen. Där människor under tid efteråt känner att Anden fortsätter verka, där det händer saker på olika andra platser och människor blir förnyade, de får ta emot Andens dop för första gången eller deras personliga bönespråk har utvecklats och blivit något annat. Där andliga gåvor kommit i funktion.

– Vi kan skapa mötesplatsen men sedan måste det vara kroppen samfällt och vi som enskilda delar som tar det vidare till de orter och de platser där vi finns. Det får vara det kollektiva bejakandet.

– Jag vill tro att den här konferensen är iscensatt av en högre regim, att vi gensvarar på något som Anden tagit initiativ till. Därför är det min övertygelse och min absoluta tro att det kommer att fortsätta ske saker både indirekt och direkt som ett resultat av de här dagarna, avslutar Jonas Andersson.