Den ene gick hem mer rättfärdig än den andre. Berit Simonsson återger Jesu berättelse om farisén och skatteindrivaren i Lukas evangelium, kapitel 18. Tavlan är gjord av den holländske målaren Barent Fabritius (1624–1673).Foto: Wikipedia
Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse: »Två män gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv: ’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’ Men tullindrivaren stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Jag säger er: det var han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.«
I denna liknelse är adresslappen väldigt tydlig, Jesus riktar sig till några som var säkra på
att de var rättfärdiga och föraktade andra.
Det är ju inte fel på att vara säker.
Bibeln är tydlig med att det inte finns någon som är rättfärdig i sig själv
Inspiratör och bibellärare, Oasrörelsen
Det är inte ens fel att vara säker på sin
rättfärdighet.
Tvärtom, det är väldigt viktigt för oss kristna att vi
är säkra på vår rättfärdighet!
Och det är väldigt viktigt att vi är säkra på vårt
barnaskap. Att vara trygg i förvissningen om rättfärdigheten och barnaskapet brukar kallas frälsningsvisshet.
Vår himmelske Fader vill inte att du och jag ska vara
osäkra på barnaskapet.
Vilken far vill det??
Är du Guds barn genom tron på Jesus Kristus?
Jadå, du kan vara frimodig och trygg i barnaskapets
visshet, och blir du osäker så ska du läsa 1 Johannes brev 3:1 och Galaterbrevet 3:26
Som du vet har vi en fiende som absolut inte vill
att du och jag ska erfara frälsningsvisshet och vara trygga och frimodiga vad
gäller vårt barnaskap. En fiende som har flera namn, han kallas ibland för ”tjuven”,
och han vill stjäla vår frimodighet och frälsningsvisshet. Det är han väldigt bra
på, och hans metod är att få oss att stirra på oss själva, Ibland med beundran,
som denne farisé och ibland med våra egna kritiska ögon: ”Inte kan jag kallas
mig kristen, jag som … !”
Varför kan vi vara säkra på vår rättfärdighet, och vad
var det som blev fel för denne farisé som ju hade en sådan bergfast övertygelse
på sin egen rättfärdighet?
Jo, hans helt avgörande misstag var att han litade på
sig egen förträfflighet och trodde att hans rättfärdighet grundade sig på hans
egna goda gärningar.
Om han hade läst ”Hemmets Vän” hade han ju fått
reda på att rättfärdigheten alls inte har något att göra med hur bra vi lyckas i
våra liv, hur mycket vi fastar eller hur stora gåvor vi ger, hur mycket vi ger
i tionde.
Rättfärdiggörelse är en juridisk term och den sker i
himmelen där vi förklaras rättfärdiga för Jesu skull.
Bibeln är tydlig med att det inte finns någon som är rättfärdig
i sig själv, Romarbrevet 3:10-12.
Oavsett hur mycket man fastar eller ger i tionde … eller
hur många psalmer man kan, eller hur ofta man går på bönemöten, eller …
Men att Jesu försoning innebär att utan motprestationer
(lag), en rättfärdighet från Gud ges oss som gåva. Romarbrevet 3:21-24.
”Vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom
laggärningar utan genom tro på Kristus.” Galaterbrevet 2:16
Laggärningar är allt det där som vi skryter med,
sådant som vi tror ska ge oss frälsning, det kan vara både världsliga och
fromma saker.
Nu ska du få räkna … lägger du märke till ett litet ord
på tre bokstäver som återkommer många gånger i dagens text?
Farisén använde ordet jag fem gånger, det visar
tydligt vem som är i fokus i hans bön: JAG.
Självklart får man tacka Gud för att man inte är allt
det som farisén räknar upp,
Men det är sig själv som han prisar, han har sig själv
i fokus, inte Herren.
Han talar om för Gud i sin bön, hur ofta han
fastar och att han ger tionde.
Och han räknade med att Gud skulle belöna honom med
rättfärdighet för hans lyckade liv.
Tullindrivaren visste om sin synd, och bad om nåd. Och den som ber om nåd får nåd!
Publikanen däremot, han stod långt borta, han skämdes …
En publikan var en tullindrivare, föraktad av
människorna, och kanske bar han också på ett självförakt för det liv han levde.
Vid hans egen jämförelse med den lyckade farisén så utföll den jämförelsen
100 procent till hans egen nackdel!
Han tänkte att inte ens Gud ville veta av honom. Han
vågade inte lyfta blicken.
Det är precis så som ”Tjuven” arbetar … han får oss att
stirra på oss själva, både våra bedrifter (som för farisén) och på våra
misslyckanden(som för tullindrivaren). ”Du som är sån och sån, inte kan Gud förlåta dig? Inte kan du kallas ett Guds
barn? Inte kan du kalla dig kristen … tänk om andra i församlingen visste hurdan
du är egentligen …"
Tullindrivaren visste om sin synd, och bad om nåd.
Och den som ber om nåd får nåd!
Jesu slutsats är denna: Publikanen gick hem rättfärdig, vilket inte
farisén gjorde.