Att använda Paulus för att tysta kvinnor är en feltolkning

Det så kallade taleförbudet i 1 Kor 14:34 är den viktigaste av de problemtexter som diskuteras i samband med kvinnors ledarskap i kyrkan. Lydelsen ”kvinnan tige i församlingen” är en översättning från latinets mulier taceat in ecclesia i Vulgata och har historiskt tolkats som att det är på grund av sitt kön som kvinnan ska tiga. De svenska översättningarna från 1917 och Bibel 2000 har dock båda med den grekiska textens pluralform ”kvinnorna”, hai gynaikes. Den bestämda artikeln anger att det är en bestämd grupp kvinnor i församlingen i Korint som orsakat Paulus så mycket problem att han förbjuder dem att tala.

En text ska inte läsas lösryckt utan i sitt sammanhang. När Paulus skriver sitt brev besvarar han frågor från församlingen: ”Nu till det ni skrev” (7:1). Frågorna rör jungfrur (7:25), kött offrat till avgudar (8:1) och insamlingen till de heliga (16:1). I kapitel 12:1 börjar han besvara en fråga om peri ton pneumatikon, alltså som rör de andliga tingen eller personerna. Vanligen tolkas detta som att de ställt en fråga om de andliga gåvorna, eftersom han behandlar dessa i kapitel 12–14. Men korinthierna levde i en karismatisk församling där detta inte var några nyheter. 

Jag menar i stället att de ställt en fråga om de personer som genom sina andliga anspråk orsakat konflikt i församlingen. Avsnittet avslutas med att Paulus tillrättavisar dem som anser sig vara profeter eller andliga (14:37). Jag hävdar att dessa personer var kvinnor och att hela textsammanhanget är en argumentation för att tysta dessa kvinnor.

Precis som Tommy Wasserman påpekar var det inte ovanligt att kvinnor hade ledarpositioner i den tidiga kyrkan. I Första Korinthierbrevet förutsätter Paulus självatt kvinnor profeterar i församlingen (11:5), vilket gör det svårt att läsa taleförbudet senare i brevet som ett generellt förbud mot kvinnligt tal. Snarare tycks frågan gälla ordning och auktoritet i en konkret församlingssituation. Snarare tycks frågan gälla ordning och auktoritet i en konkret församlingssituation. Att några av dessa kvinnor gått så långt i sin nyfunna frihet att de menade sig ha den helige Ande lika mycket som Paulus och därmed gav upphov till slitningar i församlingen är ingen långtgående tolkning. Den kraft Paulus lägger ned på att tysta dem visar att han uppfattar dem som ett hot mot församlingens sammanhållning.

Mot deras andliga elitism argumenterar han att alla som omvänt sig från avgudarna och bekänt att Jesus är Herre har den helige Ande (12:3). Han betonar att alla de olika nådegåvorna kommer från en och samma Ande (12:4–11). Dopet in i Kristi kropp knyts till Anden (12:12–13). Kroppens olika lemmar betonar beroendet av varandra, gentemot deras elitism. Kärlekens lov i kapitel 13 är direkt riktat mot den söndring deras andliga anspråk orsakat.

I kapitel 14 gör Paulus en uppdelning mellan profetia – begriplig och avsedd för det offentliga – och tungomålstal, otydligt och för hemmet. Uppdelningen är kodad efter rådande könsnormer: manligt och kvinnligt. Till sist associerar han kvinnors tal med tungomålstal och förbjuder dessa kvinnor att tala offentligt. Förbudet är formulerat som ett imperativ i tredje person pluralis, vilket innebär att Paulus inte vänder sig direkt till kvinnorna utan till resten av församlingen, som ska se till att dessa kvinnor tystas ned.

Vi kan hålla med Paulus om att dessa kvinnor skulle tystas – vilket inte innebär att alla kvinnor överallt i alla tider ska tystas ned.