Samma splittring inom Liberalerna som hos KD

Vilket parti ska frikyrkornas medlemmar rösta på i höst? De tidigare självklara alternativen – Kristdemokraterna, Liberalerna och Socialdemokraterna – har steg för steg rört sig i riktningar som skaver mot många frikyrkliga väljares värderingar. Det har blivit särskilt tydligt i debatten om migrationspolitiken.

Kritiken mot Kristdemokraterna har varit skarp. Pastorn Christian Mölk och teologen Joel Halldorf har ifrågasatt en politik som upplevs stå i konflikt med centrala kristna motiv: omsorgen om den utsatte, försvaret av människovärdet och det internationella ansvaret. 

Bakom kritiken finns en djupare förskjutning. Kristdemokraterna har under senare år rört sig bort från den miljö som en gång formade partiet. Samtidigt har många kyrkligt förankrade väljare inte följt med. De står kvar i samma etiska tradition, präglad av internationell solidaritet och omsorg om den utsatte.

Det är därför debatten fick sådan kraft. Det handlar inte bara om enskilda beslut i migrationspolitiken, utan om något mer grundläggande: vad betyder det att tala om kristna värderingar i politiken? Och vad återstår av dem när de inte längre känns igen av dem som en gång bar dem?

Vem är det då som ska säga ifrån – kyrkan, politiken eller den enskilde väljaren?

Liknande spänningar märks nu inom Liberalerna. Partiledaren Simona Mohamssons kursändring i frågan om Sverigedemokraterna har utlöst en ovanligt öppen konflikt i partiet. När hon ställde sig sida vid sida med Jimmie Åkesson och öppnade för ett regeringssamarbete var det många som uppfattade det som ett brott mot partiets egen linje – beslutad bara månader tidigare.

Missnöjet har inte lagt sig, trots att Mohamsson i helgen valdes om på ett extrainsatt landsmöte. Av de 183 ombuden röstade 95 för henne, medan 80 avstod. Det är ett resultat som snarare blottlägger splittringen än läker den. Att mötet dessutom präglades av tekniska problem och kritik mot hur omröstningen genomfördes har förstärkt bilden av ett parti i obalans.

Motståndet är tydligast i de delar av partiet som bär på arvet från det gamla frisinnet. Där finns också många av de miljöer där frikyrkliga väljare och företrädare länge haft sitt politiska hem. Riksdagsledamoten och pastorn Jakob Olofsgård är en av dem som öppet har varnat för vägvalet.

Det som nu sker i Liberalerna påminner om utvecklingen i Kristdemokraterna. Ett parti rör sig i en ny riktning, medan delar av dess historiska bas tvekar – eller gör motstånd. Frågan är hur länge den spänningen kan bestå.

Frikyrkliga väljarnas politiska hemvist håller på att förändras. I ökande grad har man sökt sig mot partier som Centerpartiet och Miljöpartiet. Det finns naturligtvis inget enkelt svar på vad orsakerna är till denna förskjutning. Helt klart är dock att i frikyrkornas medlemmars värdegrund ligger en tydlig fokusering på kärleken och omsorgen om medmänniskan. Det leder till att man också betonar ansvaret för hela skapelsen. Därför är också miljö- och klimatfrågor viktiga för dessa väljare. Likaså kan man se att man hyser ett stort ansvar för globala rättvisefrågor, mission och bistånd liksom för demokratiska fri- och rättighetsfrågor. I alla dessa områden uppfattar man den nuvarande regeringen och även Socialdemokraterna som mindre trovärdiga.

Förklaringen ligger inte i en plötslig ideologisk omsvängning, utan i en relativ stabilitet. Många frikyrkliga väljare står kvar i en värderingstradition där omsorgen om den utsatte, det globala ansvaret och respekten för människovärdet är centrala. 

När politiken rör sig i en annan riktning uppstår en friktion. Frikyrkliga väljare har i allt högre grad rört sig bort från sina traditionella partier, men det betyder inte att de har funnit ett nytt självklart hem. Många står kvar i ett invant mönster, trots att partierna förändrats. Andra bryter upp och söker sig vidare. Det är en rörelse som inte drivs av ideologiska kast, utan av en mer stillsam prövning: var finns i dag en politik som går att leva med – och stå för?

Detta blir med all sannolikhet den stora samvetsfrågan för frikyrkoväljarna i årets val. Skall jag rösta med mitt hjärta även om det innebär uppbrott, eller skall jag rösta som jag brukar och hoppas att partiet återgår till sina tidigare humanistiska och kristna värdegrunder? Var finns i dag en politik som jag kan leva med – och stå för?