EFK klarar att leva med skillnaderna – enhet kräver inte samsyn i vigselfrågan

I stora delar av svensk frikyrklighet har det länge varit självklart att besluten fattas lokalt. Församlingarna samarbetar inte för att någon överordnad instans kräver det, utan därför att man tillsammans vill bära sådant som den enskilda församlingen har svårt att klara på egen hand: mission, pastorsutbildning och större diakonala satsningar.

Visserligen finns undantag. Frälsningsarmén har hämtat sin struktur från det militära, och inom metodismen ger den episkopala ordningen kyrkoledningen större inflytande. Men i den klassiska frikyrkligheten har den lokala församlingens självständighet varit grundprincip.

I de äldre kyrkotraditionerna ser det annorlunda ut. Där är det självklart att kyrkans ledning avgör frågor om lära, organisation och struktur. Katolska, ortodoxa och lutherska kyrkor bygger alla på att den lokala församlingen är underställd påven eller biskoparna. 

Frågan är om den skillnaden nu håller på att förändras. I en motion till samfundets kongress vill sjutton pastorer och församlingsföreträdare inom Evangeliska Frikyrkan (EFK) att församlingar som ingår i samfundet ska ha samma teologiska hållning i vigselfrågan: Ska samfundet tillåta att församlingarnas pastorer viger samkönade par?

Frågan är rent principiell eftersom pastorer inom EFK sedan 2012 saknar formell vigselrätt. Motionen handlar alltså om vem som ska ha rätt att definiera teologiska gränser och fatta beslut i lärofrågor. Inte om juridisk vigsel. 

För dem som värnar de lokala församlingarnas frihet är det ingen obetydlig förändring. Om motionen bifalls innebär det i praktiken att samfundet får en överordnad roll vad gäller läran och att de lokala församlingarna förväntas anpassa sig efter vad som fastställs centralt.

Konsekvenserna av en sådan utveckling är redan synliga. Allt fler församlingar, inte minst i storstadsområdena, väljer att stå utanför samfunden. Man vill själv bära ansvaret för teologi, organisation och sin rätt att forma församlingslivet utifrån egna sammanhang.

Om EFK rör sig mot en ordning där samfundsledningen definierar vilka teologiska positioner som är möjliga inom rörelsen är det sannolikt att den utvecklingen förstärks. Fler församlingar kan då komma att välja friheten framför samhörigheten.

Det vore i längden inte bara en förlust för samfunden själva, utan också för sådant som frikyrkorna historiskt har förmått bära tillsammans: mission, pastorsutbildning och internationella satsningar eller arbetet bland ”onådda folk”. Det som vuxit fram ur frivilligt samarbete riskerar att försvagas om församlingar upplever att priset för gemenskapen blir för högt.

Motionen sätter också fingret på kyrkans natur: handlar församlingens gemenskap i första hand om en gemensam tro och uppdrag eller om gemensamma åsikter? Den frågan är levande i Svenska kyrkan, där partipolitiken sedan lång tid drivit kyrkomötet mot större likriktning i vissa frågor, inte minst den om vigslar av samkönade par. 

Motionen handlar om gränserna för den teologiska mångfalden. Ska alla församlingar tänka lika för att få höra till? Ska samfundsledningens uppgift vara att pröva vilka uppfattningar som ryms inom gemenskapen och vilka som inte gör det? Vad händer då med den initiativkraft och det lokala ansvar som är styrkan i frikyrkans sätt att organisera sig?

Styrelsen gör rätt som föreslår avslag. Frikyrkan har vuxit fram ur övertygelsen att församlingar kan resonera olika och ändå höra samman. Om den hållningen överges riskerar man förutom splittring också att förlora frikyrkans grund: att enhet bärs av tron på Kristus och Andens gemenskap, inte likriktning.