För Paulus var kvinnligt ledarskap inget problem – sju exempel

I debatten om kvinnligt ledarskap i kyrkan åberopas ofta Paulus som auktoritet för restriktiva positioner. Samtidigt vittnar hans brev om ett nätverk av kvinnliga medarbetare som bär ansvar för undervisning, församlingsledning och mission. Vi behöver lyfta fram dessa kvinnor och erkänna deras framträdande roller i de paulinska texterna. 

Min poäng är inte att bortförklara de omstridda texterna, utan att insistera på att de måste tolkas i ljuset av Paulus faktiska praktik. Paulus texter är teologiskt och historiskt komplexa, men just därför kräver de en helhetsläsning där normativa slutsatser inte byggs på isolerade utsagor utan på den samlade bild som breven själva ger. För den som vill ta Bibeln på allvar kan inte enstaka verser isoleras från den bredare bild som breven själva ger: Paulus framstår som banbrytande i sitt sätt att skapa rum för kvinnor som andliga ledare.

Jag menar att dessa kvinnor mottagits i den tidiga kyrkans tradition och att variationer i handskrifter och översättningar liksom senare kommentatorer kan spegla en senare tendens att tona ned eller maskulinisera deras roller.

Låt mig ge sju exempel: 

1. Junia – aposteln gör comeback

Junia nämns av Paulus i Rom 16:7 tillsammans med Andronikos och de kan ha varit ett gift par: ”de är högt ansedda som apostlar och har bekänt sig till Kristus före mig.” Både äldre kyrkotradition och modern forskning tolkar Junia som en kvinna och som apostel. Den grekiska originaltexten kan också förstås som att de två var högt ansedda bland apostlarna, men Johannes Krysostomos (d. 406) stöder tydligt den första tolkningen. I sin homilia över Romarbrevet uttrycker han sin förundran: ”O hur stor är inte denna kvinnas dygd, att hon till och med befunnits värdig benämningen apostel.” 

I en mindre del av handskriftstraditionen till Rom 16:7 förekommer dock en maskulinisering av namnet till Junias eller Julian(us), vilket ofta tolkats som ett försök att framställa aposteln som en man snarare än en kvinna. I svensk översättningstradition dominerade Junia fram till 1816 då ”Junias” smög sig in i den av kungen auktoriserade översättningen (den så kallade ”normalupplagan”) och förblev i de officiella versionerna från 1917 och 2000. I år gör ”Junia” comeback som apostel i NT2026. 

Kvinnor kunde alltså ha högsta ledarstatus redan tidigt i kyrkans historia. Det är signifikant att Paulus, på liknande sätt som i 1 Kor 15 där han räknar upp de tidigaste vittnena till uppståndelsen, kronologiskt placerar Junia och Andronikos ”före mig i Kristus.”

Som en tidig parallell kan nämnas att Hippolytus av Rom på 200-talet kallar Maria från Magdala för ”apostel till apostlarna” eftersom Jesus sänder henne till lärjungarna för att förkunna uppståndelsen (Joh 20:17). För Hippolytus är uppståndelsen den definitiva auktorisationsakten. Att Maria sänds efter uppståndelsen ger hennes uppdrag särskild tyngd. Hon sänds inte för att döpa eller leda församlingar men hon sänds till de första apostlarna för att förkunna att hon hade sett Herren och meddela vad han sagt henne (20:18). 

2. Foibe – församlingens beskyddare och Paulus förtrogna

Paulus ger ett varmt omdöme om ”vår syster Foibe, som tjänar församlingen i Kenchreai” och uppmanar de romerska kristna att ta emot henne i Herren (Rom 16:1–2). Hon kallas diakonos, vilket i denna kontext innebär en erkänd tjänsteroll i församlingen. Hon beskrivs också som prostatis, ett begrepp som ofta betecknar en person med hög social ställning och ekonomiska resurser som kunde fungera som beskyddare. I NT 2026 kommer hon att benämnas ”välgörare” (med ”beskyddare” som alternativ översättning i fotnoten). Det är därför rimligt att se Foibe som en person med både socialt inflytande och organisatoriskt ansvar. Det är dessutom troligt att hon var den som överlämnade Romarbrevet och därmed hade Paulus mandat att förklara innehållet och representera honom. Detta gav henne sannolikt ett betydande informellt tolkningsutrymme. 

3. Priscilla (Prisca) – Apollos lärare

Priscilla, som ibland kallas Prisca, framträder tillsammans med sin man Aquila som en viktig lärarfigur i den tidiga kyrkan. I Apg 18:26 står att Priscilla och Aquila tog sig an Apollos och ”gav honom ännu noggrannare kunskap om Guds väg.” Paulus kallar paret för sina ”medarbetare i Kristus Jesus” och en husförsamling i Korinth möts i deras hem (1 Kor 16:19). Att Priscilla i flera texter står före Aquila (Apg 18:18; Rom 16:3; 2 Tim 4:19) antyder hennes framträdande roll. I senare handskrifter kan namnen kastas om, vilket kan spegla en tendens att i efterhand betona mannens överordning.

4. Lydia – nyckelperson för Europas första församling

Lydia är en företagare i Filippi, verksam inom purpurfärgning, vilket innebär att hon ingår i ett internationellt handelsnätverk och sannolikt har ekonomisk självständighet och social status. Hon äger ett hus och tar emot Paulus, Silas och deras följe (Apg 16:15, 40). I den tidiga kyrkans kontext är detta inte enbart en gästfri handling utan också en form av ledarskap: husförsamlingen utgör ofta den primära organisatoriska enheten, och den som äger huset fungerar som värd eller värdinna för församlingens möten. Genom att öppna sitt hem blir Lydia en central person för etableringen av den första kristna församlingen i Europa och en viktig stödjare av Paulus mission.

5. Euodia och Syntyche – kvinnorna som traditionen gjorde till män

Euodia och Syntyche var två kvinnliga medarbetare till Paulus i Filippi som han säger hade ”kämpat för evangeliet tillsammans med mig” (Fil 4:2–3). Att Paulus offentligt uppmanar dem att ”vara eniga för Herrens skull” tyder på att de var centrala aktörer i församlingen. Från 400-talet börjar Euodia i vissa latinska källor tolkas som man, Euodias, så att de två ses som ett par. 

Från sent 500-tal börjar latinsk tradition tolka båda personerna som män – eftersom de uppfattas som två offentliga församlingsledare måste det vara män. I den grekiska texten är namnen emellertid entydigt feminina och det finns ingen anledning att anta att Paulus syftade på män.

6. Nymfa och hennes husförsamling 

Nymfa nämns i Kol 4:15 som värd för en husförsamling, vilket i praktisk mening innebär ett ledarskap. I Bibel 2000 lyder versen: “Hälsa till bröderna i Laodikeia och till Nymfas och församlingen som möts i hans hus.” Namnet Nymfas/Nymfa kan tolkas antingen som en man eller kvinna, vilket medfört olika accenter i handskrifterna. Här varierar också det pronomen som följer i handskrifterna mellan ”hans hus”, ”hennes hus” och ”deras hus”. Det är helt klart kombinationen ”Nymfa” och ”hennes hus” som bäst förklarar hur de övriga textvarianterna har uppkommit; knappast skulle någon skrivare få för sig att ändra det maskulina pronomenet till ett feminint. Den tredje varianten, ”deras hus” i pluralis, inkluderar även ”bröderna” vilket är en mer långsökt kompromiss. Detta innebär att i kommande NT 2026 blir lydelsen ”Nymfa och församlingen i hennes hus” (med en förklarande fotnot).

7. Kloe och hennes husförsamling

Kloe nämns i 1 Kor 1:11 som den vars hushåll rapporterat till Paulus om splittring och konflikter i församlingen i Korinth. Formuleringen ”de i Kloes hus” antyder att Kloe var hushållsföreståndare och att hennes hushåll fungerade som en social och organisatorisk enhet. Att just detta hushåll har kontakt med Paulus tyder på att Kloe hade reell auktoritet och inflytande, eftersom det var hennes hushåll som representerade en grupp och kunde förmedla information om församlingens tillstånd. I den tidiga kyrkans kontext var hushållsstrukturer en grundläggande organisatorisk ram för församlingens liv. Kloe kan därför ses som ett exempel på kvinnligt organisatoriskt inflytande, även om hon inte framträder som en explicit ”ledare” i samma offentliga bemärkelse som exempelvis Priscilla eller Foibe.

I den paulinska världen framträder kvinnor inte som undantag utan som normala och betydelsefulla aktörer i församlingslivet. I breven och i den tidiga traditionen beskrivs de utöva ledarskap i form av apostoliska uppdrag (Junia), diakonalt och organisatoriskt ansvar (Foibe), undervisning och mentorskap (Priscilla), samt som värdinnor för husförsamlingar och nätverksbyggare (Lydia, Nymfa, Kloe). Euodia och Syntyche framstår som centrala medarbetare i Filippi och deras konflikt angår hela församlingen. Dessa kvinnor intar inte perifera biroller; de framstår i texten som församlingsbyggare, missionärer och teologiska aktörer, och deras auktoritet tas ofta för given av Paulus.

Om kvinnor redan i den tidiga kyrkan hade roller som apostlar, diakoner, lärare, värdar för församlingar och missionella medarbetare, bör dagens kyrka helt bejaka denna tradition. 

Paulus praktik – vad som gick förlorat

Samtidigt visar variationen i handskriftstraditionen, senare kommentatorers tolkningar och till och med moderna bibelöversättningar att detta kvinnliga ledarskap inte alltid varit lätt att integrera i kyrkans senare utveckling. Maskuliniseringar av namn och pronomen, liksom omtolkningar av kvinnliga aktörer till manliga, tyder på att en senare kyrkohistoria ibland försökt dämpa eller osynliggöra kvinnors roller när församlingen blev mer ämbetsstyrd och mindre hushållsbaserad. Denna utveckling är inte ett bevis för att kvinnligt ledarskap var ”otillåtet” i den tidiga kyrkan, utan snarare ett tecken på att det blev teologiskt och institutionellt svårare att förena kvinnligt inflytande med en växande ämbetshierarki.

Om kvinnor redan i den tidiga kyrkan hade roller som apostlar, diakoner, lärare, värdar för församlingar och missionella medarbetare, bör dagens kyrka helt bejaka denna tradition. Att erkänna och stödja kvinnligt ledarskap är därför inte en modern innovation, utan en återgång till en grundläggande ekklesiologisk verklighet i den tidiga kristna gemenskapen. 

Fotnot. Tommy Wasserman har arbetat med den nya svenska översättningen av Nya testamentet, NT2026 som publiceras senare i år.