Kyrkans uppdrag kan inte vara att värna svenska företag

Biståndsorganet SIDA:s generaldirektör Jakob Granit har fått sparken efter bara 2,5 år på posten. Bistånds- och utrikeshandelsminister Benjamin Dousa (M) förklarar det med att han inte kan fortsätta leda myndigheten med den stora förändring av biståndspolitiken som regeringen har ambitioner att genomföra. Jakob Granit ersätts tillfälligt av Benjamin Dousas partivän Hanna Hellqvist, hittills överdirektör vid SIDA och tidigare statssekreterare hos dåvarande biståndsminister Gunilla Carlsson.

Trots få reaktioner på händelsen väcker den ett stort antal frågor. Inga större reaktioner har kommit från de kristna biståndsorganisationerna, exempelvis Diakonia, PMU, ACT och Caritas. Inte heller från Sveriges Kristna Råd. Det blev visserligen debatt när reglerna gjordes om för något år sedan. Flera av aktörerna befarade att man skulle få minskade bidrag och att det skulle bli krångligare ansökningsförfarande. Så har det också blivit. Ändå har den stora ”folkstormen” uteblivit, jämfört med debatten om migrationspolitiken senaste tiden.

Mission och bistånd till utomeuropeiska länder är själva grunden för de frikyrkliga väckelserörelserna från 1800-talet och framåt, men också i delar av den lutherska kyrkan. Inte minst inom EFS. Församlingarna startade ofta som missionsföreningar, och drivkraften att nå människor med evangelium och materiell och diakonal hjälp brann starkt i väckelsen. Engagemanget var oerhört kraftfullt. Trots många gånger stort motstånd från majoritetssamhället växte engagemanget till stöd och hjälp för människor, först i Afrika och Asien och sedan också i Latinamerika. Utöver missionsbefallningen i Matteus kapitel 28 återkom man ofta till orden i Andra Korintierbrevet kapitel 8 om att ”ert överflöd skall avhjälpa deras brist”. 

Intresset för människor i andra länder har varit fortsatt stort i kyrkorna. Många har varit engagerade i olika biståndsorganisationer, både kristna och sekulära. Under 1900-talet och framåt var detta även kopplat till frågor om mänskliga rättigheter och globala rättvisefrågor.

De frikyrkliga, vars politiska engagemang under större delen av 1900-talet främst kanaliserades till Socialdemokraterna och dess Broderskapsrörelse (numera Tro och Solidaritet) och Folkpartiet genom dess frisinnade del, påverkade sina partier i dessa frågor. Det ledde fram till att Sverige som första land i världen uppnådde enprocentsmålet. Det innebar att man skulle ge en procent av BNP till internationellt bistånd. När KD efter valet 1991 för första gången av egen kraft kom in i riksdagen var denna ambition tydlig också där. Det manifesterades starkt av att partiledaren Alf Svensson blev biståndsminister i regeringen Bildt. 

I dagens politiska landskap märks ytterligt lite av denna drivkraft till solidaritet med världens fattiga. Även om många partier tagit avstånd från Sverigedemokraternas politik så har den uppenbart påverkat andra partier. Det partiet har alltid varit motståndare till u-landsbistånd, till att Sverige ska driva internationella solidaritets- och rättvisefrågor och för ett globalt engagemang. Att övriga partier inte är tydliga i stödet för en fortsatt stark biståndsverksamhet är både oroande och bekymmersamt med tanke på det tidigare starka frikyrkliga engagemanget för världens fattiga.

Det är i ljuset av detta som avsättningen av SIDA:s generaldirektör ska ses. Det är likaså i ljuset av detta som den tydliga ambition den nuvarande bistånds- och utrikeshandelsministerns arbete för förändring av biståndspolitiken ska ses. Att biståndspolitiken skall gynna det svenska näringslivet. Det är i ljuset av detta man också ska se regeringens biståndspengar till auktoritärt styrda länders toppar för att förmå dem att ta emot svenska migranter. Med Alf Svensson som biståndsminister hade detta aldrig ägt rum!

Så frågan är: När ska de svenska kyrkorna enskilt och tillsammans i Sveriges Kristna Råd ta bladet från munnen och säga ifrån till regeringen också i denna fråga? Tidigare har den varit prioriterad för Sveriges kyrkor. Är global solidaritet med världens fattiga inte längre viktigt för Sveriges kyrkor och samfund?