Marcus Pollack: Sluta gnäll på staten – gör som muslimerna

Förra veckan kom beskedet som många inom frikyrkan väntat på – och kanske fruktat. Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, redovisade fördelningen av årets organisationsbidrag till trossamfund. 

Utfallet är tydligt: Totalt tappar frikyrkorna omkring hälften av sina anslag. Pingst FFS går från 8,8 till 2,9 miljoner kronor. Evangeliska frikyrkan förlorar omkring två tredjedelar av sitt tidigare stöd och landar på drygt en miljon. Equmeniakyrkan minskar med ett par miljoner.

För andra trossamfund går utvecklingen åt motsatt håll. Romersk-katolska kyrkan framstår som vinnaren och får en femtedel av hela bidragspotten, drygt 16 miljoner. En katolik är alltid registrerad i Stockholms stift. 

Det är förståeligt att som frikyrklig bli frustrerad. Men förändringen ligger inte i hur mycket bidrag staten delar ut – totalsumman är i stort sett densamma. Det nya är hur myndigheten fördelar pengarna. Regelverket bygger på begreppet ”betjänade”. Det räcker inte att som tidigare ange hur många man tror sig nå genom sin verksamhet. Varje person måste själv bekräfta sitt deltagande, och det ska ske återkommande, vartannat år.

Personuppgifterna stannar hos samfunden. Staten efterfrågar inga namnlistor. Men de betjänade måste finnas registrerade hos respektive kyrka, först då blir en person synlig i systemet och får räknas som aktiv. 

Staten önskar alltså veta hur många den ger bidrag till. Det är svårt att invända mot den hållningen. Ändå har mycket av den frikyrkliga debatten kommit att handla om att pengarna till samfunden minskar – dessutom till rörelserna som en gång lade grunden för svensk demokrati!

Det är dags att frikyrkan slutar sura. Den nya ordningen kom inte över en natt. Redan när utredningen presenterades 2019 stod det klart att förändringar var på väg. Sju år är lång tid i ett organisationsliv. Den hade kunnat användas till att bygga om strukturer, pröva nya arbetssätt och förklara för skeptiska församlingsmedlemmar varför registrering nu behövs. 

Frikyrkan har av tradition värjt sig mot det som uppfattats som statlig kontroll. Man har betonat att tron är personlig och församlingstillhörigheten lokal. I mötet med det nya regelverket blir den synen ett problem. För rörelser som Pingst FFS, med starkt kongregationalistisk struktur, märks det tydligt i siffrorna från MUCF. Tidigare uppgav man över 100 000 betjänade. I år landar siffran på knappa 20 000. 

Samma mönster återkommer i Skatteverkets siffror. I årets deklarationer redovisas hur många som är, som det heter, avgiftsskyldiga inom respektive trossamfund. Det är de som aktivt valt att betala via skattsedeln.

Också här blir skillnaderna dramatiska. Tillsammans redovisar de frikyrkliga samfunden Pingst FFS, EFK, Equmeniakyrkan och Alliansmissionen bara 38 000 personer. 

De muslimska över 99 000.

Årets preliminära beräkning från Skatteverket visar att omkring 130 miljoner kronor kommer förmedlas via skattsedeln till de frikyrkliga samfunden. För de muslimska är motsvarande siffra över 180 miljoner.

När muslimska gemenskaper i Sverige, trots en betydligt kortare tradition av svenskt föreningsliv, lyckas få sina medlemmar att bekräfta sin tillhörighet och registrera sig, är det svårt att förstå varför frikyrkan inte skulle kunna göra detsamma.

Givet tonläget i debatten verkar pengar från staten vara viktiga för samfunden. Då är det också rimligt att förhålla sig till de regler som gäller – och börja arbeta inom dess ramar.