Marcus Pollack: Bra att studenterna inte lyssnar på larmandet
Simon Väderklint | Kollage: Hemmets Vän.
Kommentar. Samtidigt som teologins språk allt mer kom att färga nyhetsrapporteringen snävade den frikyrkliga debatten in kring gränsdragningar. Vilka frågor fick en teologisk högskola ställa? Att antal sökanden till ALT nu exploderar visar att studenterna inte lät sig avskräckas.
Söktrycket till Akademi för ledarskap och teologi (ALT) slår rekord. När ansökningstiden inför hösten gick ut i förra veckan stod det klart att antalet sökande har ökat med 95 procent. En fördubbling mot året innan.
Den närmast exponentiella utvecklingen har flera orsaker. Det är resultatet av en längre tids arbete på ALT där kursutbudet anpassats till hur människor idag lever sina liv. De som vill läsa teologi mitt i livet, och det tycks alltså vara många, kan nu göra det på deltid och distans. De nya, terminslånga kurserna sänker tröskeln ytterligare.
Men främst: teologi ligger i tiden. Frågor om tro och kyrkohistoria har i dag en självklar plats i medierna. Ta bara ordväxlingen mellan den amerikanska administrationen och påve Leo förra veckan. Den låter sig inte förstås som enbart politik.
När Vatikanen varnade för att diplomati får ge vika för en växande krigsiver uppfattades det i Washington som en tydlig markering. Från amerikanskt håll svarade man med en kyrkohistorisk referens: fortsätter detta kan det sluta med ett nytt Avignon! En påminnelse om den gången påven pressades bort från Rom till Provence och hamnade under en världslig makts kontroll. För att se det krävs, som Joel Halldorf visar, en sorts teologisk läskunnighet.
Samtidigt som teologins språk tog plats i nyhetsflödet under hösten kom den inomkyrkliga debatten om ALT att kretsa kring gränsdragningar. Vad fick sägas och hur kunde en teologisk högskola uttrycka sig? Upprinnelsen var texten i tidskriften Hybrid, där Josefgestalten lästes i ljuset av judisk tolkningstradition.
Kristna ledarsidor var snabba med etiketteringen: ”liberalteologi”, ”inte pentekostalt”. För den som inte rör sig i den delen av frikyrkan kan orden behöva översättas. Att kalla något ”liberalt” är sällan ett försök att precisera en teologisk position men ett sätt att markera gräns. ”Pentekostal” fungerar som dess motbild, ett ord för det som uppfattas stå på rätt sida. Vad begreppen faktiskt rymmer är mindre viktigt än vad de signalerar för den egna gruppen.
Glädjande nog fick larmet om en högskola på glid inte fäste. Istället slår antalet ansökningar rekord. Intresset för att läsa teologi på ALT tycks alltså inte stå och falla med en ”tydligare samfundsprofil” som skolan nu pliktskyldigt betonar. En formulering som, får man anta, mer riktar sig mer till njugga skribenter än de blivande studenterna. För vad skulle det inneburit i praktiken? Gränsdragningar kring vad som ryms och vad som faller utanför en karismatisk tradition? Det vore svårt att förena med högskolemiljön där premissen är att frågeställningar prövas fritt.
Studier på ALT behöver fortsatt präglas av en akademisk blick på Bibeln. Ofta är det när man tar ett steg tillbaka som en text blir tydlig, när den egna läsningen inte längre är självklar. Det är under studietiden en blivande pastor övar sig i detta – mötet mellan text och samtid. Om de frågorna inte kan ges utrymme under utbildningen, i en miljö där lärare och studenter delar tron och ber tillsammans, då är det svårt att se var de överhuvudtaget skulle kunna få det.
Anstormningen visar att höstens studenter inte tog intryck av skrämskotten i debatten. Det är ett gott tecken. Trygga pastorer formas av att fritt få pröva och förstå, inte genom gränser som så ivrigt målas upp.
