Korset ska bäras – inte brukas som vapen

Roger Enqvist lyfter några viktiga poänger i sin replik till Hugo Jarander. Att med vapen försvara folk och fosterland kan givetvis vara ett uttryck för kärleken till nästan, vapenvägran kan ibland vara en ursäkt för feghet, och i rådande säkerhetsläge framstår pacifism som praktiskt ohållbart. Ja, skapelsen är god, men den är också fallen, och Enqvist målar vältaligt upp de pragmatiska nyanser av tillvaron som får svartvit pacifism att framstå som naiv och glättig.

Pragmatismens nyanser har gjort Jesus till ett unikum från första början. Det var välmening och realism som låg bakom Kajafas ord att en mans död är att föredra framför hela folkets undergång (Joh 11:49–50). Han fruktade Roms vrede ifall Jesus skulle fortsätta samla människor runt sig som han gjorde. Jesus, å sin sida, varnade folket för väpnat uppror och mötte kejsarens makt med tyst överlåtelse till sin Fader. 

Det är inte fromhet att låta ondskan vinna på walkover

Ironiskt nog visar Jerusalems fall år 70 att både Jesus och Kajafas talat helt sant: när karismatiska män samlade våldsamma skaror föll till sist den fruktade vreden över staden.

Problemet är bara att Kajafas premisser är helt andra än evangeliets. Evangeliet är Guds löfte om syndens och dödens slutgiltiga avskaffande — ”att ondskan inte får sista ordet”. Att tro på det löftet är detsamma som att leva i Jesu efterföljd. Evangeliet betyder, med andra ord, att Jesu liv är ett rimligt liv att leva, trots att det leder till korset. Enqvist anser att det är obefogat att förespråka pacifism med en sådan enkel hänvisning till Jesus, men det bygger tvärtom på en mycket fylligare förståelse av själva evangeliet. Det är visserligen sant att evangeliet ”frälser själen”, men varje själ är förbunden med alla andra genom den mänsklighet som vi alla delar, och som Gud själv iklätt sig. Frälsning är inte bara att bli accepterad av Gud, utan likafullt att bli lik Gud i självförsakande kärlek. 

Den bro som leder till Gud är densamma som bron till andra människor. Att separera själens frälsning från världens frälsning är därmed ett misstag. Om evangelisten Johannes har rätt och Jesus är verklighetens Logos — om hans person är universums själva logik — då ligger det uppenbart nära till hands att hävda att världens kors hellre bör bäras än brukas.

I ljuset av evangeliet är det därför ytterst märkvärdigt att tala som om ondskan skulle kunna vinna eller få sista ordet för att vi inte tar vårt ansvar för att besegra den. Vi kan inte besegra ondskan — särskilt inte på dess egna premisser. Vi kan på sin höjd följa Kajafas exempel och göra bruk av den för att tygla den för en tid. Avvärja ondskan så att den drabbar någon annan än oss själva. Men ondskan kan i sin tur inte segra över Kristus som håller slutet i sin hand. Enqvist nämner själv Guds slutliga seger över ondskan, men fokuserar på att dagen dröjer och drar därför fel slutsats. Det är just för att vi tror att döden inte får sista ordet som det måste framstå som absurt att göra bruk av dess vapen.

Jag vill med detta inte tillskriva någon ”andlig underlägsenhet”, som Enqvist befarar. Jag håller med om att det kan finnas goda impulser bakom engagemang för försvaret. För egen del har jag känt en betydligt större beredvillighet till våld ända sedan jag fick barn att vårda och försvara. Vi bör inte förringa eller demonisera människors goda vilja eller samvetskval.

Det jag hävdar är snarare att evangeliet ger vår goda vilja riktning och sätter vår strävan efter det goda i sitt rätta perspektiv. Den del av mig som vill idka våld är också den del av mig som inte tror på Guds löften om uppståndelsens liv, utan tror att det godas seger är mitt ansvar. 

Vill du formas till att ge ditt liv för Guds rike eller Svea rike?

Om döden måste hållas borta till varje pris, då har Kajafas rätt: korset måste användas. Men om döden är öppen på andra sidan, då är ett helt annat sätt att leva möjligt. Då kan korset bäras istället för att brukas. Då är martyren den som lever vist, och då behöver kyrkan ge dagens unga konkret fostran i hur ett sådant liv kan levas, precis som Jarander efterlyser i sin ursprungliga debattartikel. 

Pacifism av det här slaget måste naturligtvis ha ett djupare innehåll än enbart ”bättre dö än illa fäkta”. Det måste involvera en ständig, konstruktiv strävan efter sanning, fred och vänskap i ljuset av hela Jesu liv, inte bara ett negativt avståndstagande från våld. Jesu väg till korset började trots allt i Betlehem, och ”martyr” betyder trots allt vittne. Poängen här är alltså inte att romantisera döden eller bagatellisera ondskan, utan att lyfta fram de möjligheter som hoppet i Kristus faktiskt bär med sig, trots världsvis pragmatism. Vi kan älska främlingar; vi kan förlåta fiender; vi kan be för dem som förföljer oss, eftersom vi kan hoppas även om världsordningen skulle rämna. Så varför inte ta vara på dessa gudomliga möjligheter till fullo, i stort som i smått, i fredstid som i krigstid?

Som jag beskrev i början förstår jag att det här låter naivt och glättigt för vissa. Ibland tycker jag det själv. Till syvende och sist kan korsets väg bara vandras i tro, inte minst när tyrannen står för dörren med fabriker fulla av dödens verktyg. 

Men det är den väg vi har att vandra om vi ska följa Kristus.