Varför ses kvinnor som goda och män som ett problem?

Under de senaste decennierna har ett tydligt mönster vuxit fram i hela västvärlden: män och kvinnor röstar allt mer olika. I dag lutar kvinnor åt vänster, män åt höger. Skillnaden är särskilt tydlig bland unga väljare.

I sig behöver det inte vara ett problem. Väljare har alltid haft olika prioriteringar. Men det som oroar är att skillnaden tycks bottna i världsbild. När unga kvinnor och män beskriver sina politiska val framträder två skilda berättelser. Kvinnor talar oftare om klimat, rättvisa och inkludering. Män lyfter brottslighet, migration och egen erfarenhet av otrygghet. Perspektiven utesluter inte varandra – men de möts allt mer sällan. Det får konsekvenser.

I en serie intressanta reportage från Upplands Väsby låter Ekots Katarina Gunnarsson unga kvinnor och män komma till tals. De lever i samma område, har liknande bakgrund och vardag – men drar helt olika politiska slutsatser. Emmy, Sara och Rebecka talar om klimatet och en ”snällare värld” där alla får plats. Anton, Gustaf och Kristoffer beskriver i stället hot, rån och trakasserier de själva upplevt, och pekar ut migration och kriminalitet som avgörande frågor.

Det slående är skillnaderna i perspektiv och hur de tolkas. Kvinnorna uppfattar männens hållning som hårt och generaliserande. Samtidigt avfärdar de ofta männen som grupp – och som bärare av fel värderingar. Männen, å sin sida, beskriver egna upplevelser av otrygghet – hot, rån eller trakasserier – men får i debatten sällan bemötas utifrån det de faktiskt säger. Deras erfarenheter tolkas i stället som uttryck för bredare politiska tendenser eller misstänkliggörs som tecken på främlingsfientlighet.

Som lyssnare infinner sig en enkel fråga: pratar de ens med varandra längre?

I flera undersökningar uppger unga kvinnor att de inte kan tänka sig en partner med avvikande politiska åsikter. Män är mindre kategoriska. Om detta håller i sig riskerar det att påverka något så grundläggande som familjebildning och demografi.

Samtidigt är det slående hur ensidigt problemet diskuteras.

Fokus ligger nästan alltid på unga män. Deras politiska val analyseras, deras värderingar ifrågasätts, deras drivkrafter psykologiseras. I vissa fall är det motiverat. Men bilden blir skev när den andra halvan lämnas därhän.

För även unga kvinnor avviker från tidigare mönster.

De rapporterar i högre grad psykisk ohälsa, större oro inför framtiden och lägre tillit till andra människor. Det är faktorer som rimligen påverkar hur man ser på politik. En mer osäker framtidsbild kan göra löften om rättvisa och trygghet mer tilltalande.

Det är inte ett argument mot dessa värderingar. Omsorg om klimatet, strävan efter rättvisa och en vilja att inkludera fler är i grunden viktiga drivkrafter i ett demokratiskt samhälle. Men just därför behöver de också tåla att granskas, prövas och förstås – inte slentrianmässigt bekräftas.

När politik får en mer central roll i människors liv förstärks också motsättningarna. Den handlar inte längre bara om att väga olika sakfrågor mot varandra, utan om identitet. Politiska uppfattningar blir en del av hur vi ser på oss själva och andra.

Ideologier är därmed inte längre bara verktyg för att lösa samhällsproblem. De fungerar också som markörer för tillhörighet: vem som står på rätt sida, vad som räknas som gott – och vad som uppfattas som fel. Det gör det svårare att ifrågasätta dem, både för den som bär övertygelsen och för den som möter den.

Det gör avståndet större.

När politiska uppfattningar blir en fråga om moral snarare än om prioriteringar blir det också svårare att kompromissa – och svårare att leva tillsammans trots oenighet.

Det finns skäl att fråga sig vad denna utveckling gör med unga kvinnor. Många beskriver en vardag präglad av stress, oro och höga krav – inte minst genom sociala medier, där livet ständigt jämförs och värderas. I ett sådant läge är det inte svårt att förstå att politiska budskap som utlovar trygghet, rättvisa och en mer harmonisk värld får starkt genomslag. De erbjuder en riktning, ibland också en lättnad.

Samtidigt granskas denna sida av det politiska landskapet sällan med samma skärpa som dess motsats. Unga mäns ilska, vilsenhet och politiska val dissekeras ingående. Det finns en beredskap att förklara, varna och korrigera. Men när unga kvinnor samlas kring ideal som också rymmer förenklingar, starka fiendebilder eller orealistiska förväntningar, möts det oftare med förståelse än analys.

Det skapar en obalans.

För också dessa föreställningar formar hur människor ser på varandra och på samhället. Om politiken reduceras till en kamp mellan goda och onda, mellan de som känner rätt och de som tänker fel, då fördjupas klyftan ytterligare.