Kvinnligt ledarskap i kyrkan bryter med Bibelns mönster

Flera artiklar, predikningar och reportage har senaste tiden publicerats med mål att argumentera för den självklarhet som kvinnligt ledarskap har i församlingen. 

Den 12 april predikade Pingsts föreslagna föreståndare Johanna Bodes församling om ämnet. Då presenterades en alternativ och, enligt mig, desperat tolkning av det klassiska Efesierbrevet 5:21-23. Jag vill hävda att dessa tolkningar är försök att undanröja Guds skapade ordning för familj och församling.

Guds val av ledarfigurer är tydligt alltigenom Bibelns historia. Adam var den första. Noa kommer därefter med Abraham, Isak, Jakob och hans tolv söner – patriarkerna. Historien fortsätter med Mose, Aron, Josua, Kaleb, domarna, kungarna, och i många fall profeterna.

Ledare som nämns i Nya Testamentet är bland annat Johannes Döparen, Jesus och de tolv apostlarna samt Mattias. Ytterligare har vi de sju diakonerna i Apostlagärningarnas sjätte kaptiel: Paulus, Barnabas, Timoteus, Titus och Jakob, Jesu bror. Detta utöver de församlingsledare som insattes i de första församlingarna i enlighet med 1 Tim 3:1-7. Det framträder ett oundvikligt bibliskt mönster; I stort sett alla Guds utvalda ledare i Bibeln var starka män för sin tid.

Pingströrelsen väljer att gå en “annan väg”. De prioriterar jämställdhet och har med åren anordnat möten och seminarier för att diskutera hur kvinnor ska kunna nå de högsta ledarrollerna inom församlingen och samfundet i stort. Nu hurrar man och firar att man är närmare detta mål än någonsin förut. 

Vad har lett pingströrelsen att lämna Bibelns modell för ledarskap? Har vi gjort om intet mannens ledarskap som initierats vid skapelsen, fortsatt genom hela Gamla Testamentet, inskärpts i Nya Testamentets skrifter, och sedan efterföljts alltigenom kyrkans historia? Har 1900-talets förnyelserörelser och återfunna andedop rubbat Guds ursprungstanke av mannen som huvud för sin familj och som yttersta ledare för Guds församling på jorden?

I en artikel som publicerades den 30 januari i Hemmets vän, menar Tommy Wasserman att de som håller till teologin om manligt ledarskap i församlingen väljer ut enstaka verser som ”isoleras från den bredare bild som breven ger”. Jag skulle vilja påstå att han gör sig skyldig till vad han så subtilt kritiserar andra för att göra. Han talar om den bredare bilden av ledarskap som vi får när vi läser Nya Testamentet. Jag tror inte att någon som läser dessa texter ur ett objektivt perspektiv får en klar bild av att kvinnor höll församlingsledarpositioner, även om några av alla nyplanterade församlingar träffades i hus som tillhörde kvinnor.

Uppenbarligen tjänade kvinnorna Gud, tillsammans med alla andra lärjungar på den tiden. Uppenbarligen levde de aktiva liv i relation och tjänst inför Gud. Vill man tolka detta som att kvinnor höll samma form av ledarskap i församlingen som män gjorde, så tror jag att man som NT-exeget gör ett allvarligt misstag som står i direkt kontrast till den doktrin som Paulus lär ut (Efe 5:22, 1 Kor 11:3, 1 Tim 2:11,3:1-2, Kol 3:18-19, Efe 5:22-25, Tit 1:6). 

Det strider även, i min mening, mot den verkligt bredare bilden av att det var exklusivt män som ledde församlingarna i form av en pluralistisk äldste. Wassermans artikel nämner sju kvinnor och deras roller i den tidiga kyrkan som ett huvudsakligt bevis för att vi ska anamma kvinnor som församlingsledare idag. Några av dessa – Euodia, Syntyche, Febe, Lydia, Nymfa och Kloe – har enligt vissa tolkningar varit kvinnor av hög social status. Andra hade församlingsträffar i sina hem, några var företagsamma, och ytterligare andra kämpade för evangeliet.

Jag har svårt att se varför detta skulle vara ett huvudargument för att kvinnor i dag ska gå in som pastorer och församlingsföreståndare. Ingenstans lär Bibeln ut detta, inte heller tyder den på det. Kontemporär kristenhet har fått all seriös tjänst inför Gud att centrera kring pastorat och predikstolen. Inte konstigt att så många unga som tar sin tro på allvar till frågan om vad de vill göra med sina liv säger ”antagligen bli pastor”. Församlingen är i dag utformad så att både församlingsliv och gudstjänst kretsar kring en enskild individ, vilket gör att många som vill gå djupare i sin tro ser detta som sin enda möjlighet. Vad har hänt med Guds församling?

Kvinnor i dag har fantastisk potential att tjäna Gud på radikala sätt, precis som i Nya Testamentet, men församlingarna vet inte hur de ska mobilisera dem på annat sätt än att hänvisa dem till ett snävt pastoralt spår.

”Studera ALT,” säger man, ”då kan du bli pastor.” Men Gud kallar inte den automatiskt till pastor som har studerat teologi. Gud kallar i enlighet med Hans hjärta, föreskrifter och kvalifikationer som tydligt nämns och demonstreras i Skriften.

Den som läser Nya testamentet från början till slut utan svenska kulturella glasögon möter enligt min övertygelse en bild av en församling där Gud reser upp både män och kvinnor till överlåten tjänst inför honom, och där ett fåtal kvalificerade män fungerar som pastorerande äldste. Det är Guds ordning, Hans design för församlingen och familjen sedan skapandet av de båda. Varför har vi kommit att tro att vi vet bättre?

Jag är inte ute efter stridigheter eller en vinnande debatt. Jag älskar Gud och Hans sanning och har dedikerat mitt liv till att lära känna Honom och Hans Ord, kosta vad det kosta vill.