Sune Olofson: Försvarsministern – visa modet att prioritera mer än avskräckning

Jag blir nästan andfådd när jag lyssnar till försvarsminister Pål Jonson i Ekots lördagsintervju den 14 mars 2026. Det är en fart, som närmar sig fartblindhet. Intrycket är att statsrådet inte är bekant med skiljetecknet punkt – än mindre med tankestrecket.

Intervjuaren fick gång på gång påminna Pål Jonson om att svara på frågorna men det rinnande vattnet bara fortsatte. Storheter som diplomati, kärnvapen, nedrustning, upprustning för 300 miljarder kronor passerades som om ingenting hände under utfrågningen.

Pål Jonson använde uttrycket avskräckning minst tio gånger men aldrig begreppet avspänning. Undrar om han ens är bekant med ordet.

Säkerhetspolitik är viktigt. Under några år på 90-talet var jag försvarsreporter vid Svenska Dagbladet och gick även en kurs på Försvarshögskolan 1996 för att lära mig mer om Försvarsmakten, dess begrepp, beslutsordning och inre liv. Där framgick att ordet säkerhetspolitik innehåller två huvudkomponenter; försvarspolitik, militär förmåga, och utrikespolitik, diplomati och förtroendeskapande åtgärder.

Intrycket var att båda begreppen var viktiga oavsett freds- eller orostider. Men idag, 30 år efter Försvarshögskolan, är det som om diplomatin har abdikerat och försvunnit ur säkerhetspolitikens fundament. Det är en omöjlighet att tala med fienden, heter det. Någon enstaka röst, till exempel den evige diplomaten Jan Eliasson reser invändningar.

President Kekkonen badade bastu på Ekudden med Sovjetdiktaturens värsta företrädare, skålade i vodka och skojade med dem mitt i allvaret. Förtroendeskapande samtal trots att Sovjet satte hårt tryck på grannen med målet att omvandla Finland till en lydstat.

I Sverige lossade statsminister Tage Erlander Harpsundsekan när Sovjetledaren Nikita Chrusjtjov kom på statsbesök 1964. Chrusjtjov erbjöds årorna och han tog dem. Erlander förstod betydelsen av personlig kontakt, avspänning i lantlig idyll och roddturen symboliserade öppenhet mellan öst och väst.

Visst, det har hänt mycket sedan dess. Putin och Lavrov ljuger och anfaller grannlandet Ukraina med det geopolitiska syftet att återupprätta stormakten Ryssland. I Washington finns sannolikt en lika stor lögnare, vars löften sviks nästan innan de uttalats. President Trump lovade att inte starta krig men nu senast skryter han offentligt om att ”vi totalförstörde den iranska oljeön Kharg men vi kanske träffar den några fler gånger för skojs skull”. Runt honom står lovsjungande evangelikaler, som grundar sin teologiska och politiska tvärsäkerhet på tolkningar av 3 000-åriga texter i Gamla testamentet.

Man grips av ett slags uppgivenhet inför dessa ledares brist på omdöme, språkbruk, civilisation och sunt ledarskap när nästan hela Mellanöstern står i brand och alltfler talar om det tredje världskriget. Hur är det möjligt att de enbart ser kriget som väg till fred?

Medan krigsminister Pete Hegseth, han har själv bett om att få den titeln, hetsar som värst och hans sympatisörer i den kristna högern försvarar kriget mot Iran, vädjar Påven Leo XIV om besinning, rättvisa och ett återupprättande av diplomatin:

”Försvagningen av det multilaterala samarbetet i vår tid inger en särskild anledning till oro. En diplomati som främjar dialog och strävar efter samförstånd mellan alla parter håller nu på att ersättas av en diplomati baserad på makt (…) man söker fred enbart genom vapenmakt men för att hävda sin egen dominans.”

Sverige behöver fler personliga möten med dem som inte delar vår syn på världen. Dags att på allvar sjösätta Harpsundsekan, Pål Jonsson och Ulf Kristersson? Visa modet att inte enbart sjunga avskräckningens lov. Säkerhetspolitikens innebörd är värd mer än dyrbara lån för militarisering utan slut.

Krigshysterin påverkar oss alla, menar Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman i ett inlägg den 15 mars:

”Kanske är det mest skrämmande med de senaste årens militarisering av våra medvetanden hur diskussionen om kärnvapnen får ett allt mer bedrägligt sken av normalitet.”

Det vill säga när atombomber utplånar hela städer och kanske länder. I min värld blir det allt svårare att till fullo omfatta den entoniga ramsan om avskräckning. Det står helt klart att Sverige behöver upprustning efter de 25 åren av motsatsen men det betyder inte att diplomatin måste överges.

Sverige hade en gång fredsrösterna Olof Palme, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin. Finns det några på högerkanten och inom Tidöregeringen, som idag manar till besinning och ropar högt om betydelsen av förtroendeskapande möten och en mer pragmatisk säkerhetspolitik?

Astrid Lindgren lär ha sagt:

”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet.”