Det är inte fromhet att låta ondskan vinna på walkover

Hugo Jarander sätter fingret på något viktigt. Många unga längtar inte efter mer underhållning, fler skärmar eller ännu en identitet att prova på för sociala medier. De längtar efter att formas. Efter disciplin, riktning, gemenskap, allvar och ansvar. Där har han helt rätt. Den längtan är verklig, vacker och djupt mänsklig.

Jag vet det, därför att jag själv har stått där.

Jag stod själv en gång i valet mellan värnplikt och vapenfri tjänst. Men till skillnad från den höga retorik som gärna omger sådana val i efterhand, var min process inte särskilt ädel. Jag ville bli jägare. När jag inte fick det, utan placerades någon annanstans inom försvaret, gick jag till min pastor och bad honom skriva ett intyg om att jag av övertygelse ville göra vapenfri tjänst.

Problemet var bara att jag inte hade någon övertygelse.

När jag sedan satt hos psykologen som skulle bedöma min ansökan, låg fyra A4-ark utlagda på skrivbordet. De tre första var mina ansökningar till tre olika jägarförband. Sedan fanns en tom yta. Sist låg min ansökan om vapenfri tjänst. Psykologen pekade på den tomma rutan och sade: ”Nu vill jag veta vad som hände här.”

Det är fortfarande en av de mest eleganta avrättningar jag har varit med om utan att någon höjde rösten.

Jag hade ingen röd tråd då, och utskriften från samtalet visar det med nästan pinsam tydlighet. Ändå blev jag beviljad vapenfri tjänst. Så kan det gå när byråkrati möter en ung man som är bättre på att vilja något stort än att tänka färdigt.

Men 45 år senare är bilden en annan. I dag har jag en betydligt tydligare övertygelse än jag hade då, och paradoxalt nog skulle den övertygelsen föra mig i motsatt riktning. I dag hade jag gjort värnplikt alla dagar i veckan. Inte trots min tro på Gud, utan delvis på grund av den.

Det är här jag menar att Hugos resonemang blir både vackert och för tunt på samma gång.

Ja, Jesus kom inte för att ta den jordiska makten från Rom och ge den till judarna. Han kom inte som politisk revolutionär. Han kom för att bygga bron mellan Gud och människa. Där är evan­geliet glasklart. Men av det följer inte automatiskt att den kristne därför måste luta åt vapenvägran eller vapenfri tjänst.

Det är ett tankehopp som inte håller.

Gud har, i sin allmakt, tillåtit ondskan att existera. Djävulen är inte en litterär bifigur i ett fromt grupparbete. Han är, om man tar den kristna tron på allvar, en realitet som sätter krokben för människor, folk och nationer med en brutalitet som får ordet “krokben” att låta som ett skämt. Gud har lovat att ondskan en dag ska stoppas slutgiltigt. Men den dagen är inte i dag. Och fram till dess lever vi inte i en värld sådan den borde vara, utan i en värld sådan den är.

Det får konsekvenser.

Och just konsekvenstänkandet är det som alltför ofta saknas i den här diskussionen. Det låter fint att tala om fredlighet, icke-våld och högre lojalitet. Det låter rentav kristuslikt. Men om alla Sveriges invånare samtidigt skulle omfamna samma idé och kollektivt välja bort försvaret, då är saken mycket enkel: vi lämnar walkover till Putin eller nästa makt som tycker att svaghet är en öppen dörr.

Det är inte fromhet. Det är ansvarslöshet med lovsång i bakgrunden.

Jag har mycket svårt för kristna resonemang som låter moraliskt upphöjda men som i praktiken bygger på att någon annan ska bära vapnet, någon annan ska stå i leran, någon annan ska dö om det behövs, medan man själv intar den teologiska hedersläktaren och kallar det lärjungaskap. Det blir för mig en sorts andlig outsourcing av modet.

Det håller inte.

Att stödja dem som försvarar sitt land i ett försvarskrig är inte ett svek mot evangeliet. Tvärtom kan det vara ett uttryck för ansvar, realism och kärlek till nästan. Den svenska försvarsmakten är inte, i dagens kontext, ett instrument för anfallskrig eller imperiala fantasier. Den är ett skydd mot att ondskan, våldet och maktens cynism ska få fritt spelrum. Att då säga att den kristna hållningen per definition måste vara vapenfri blir inte särskilt djupt. Bara särskilt bekvämt.

Jag säger inte att varje kristen­ ­­måste bära vapen. Det finns människor med en genuin och genomtänkt pacifistisk övertygelse, och dem ska man ta på allvar. Men det är en helt annan sak än att reflexmässigt hänvisa till Jesus som om frågan därmed vore avgjord. Det finns inga självklara logiska, intellektuella eller teologiska skäl att peka på Jesus och därifrån landa i att vapenfri tjänst är den enda rimliga kristna hållningen.

Snarare tvärtom. I en fallen värld kan viljan att försvara de goda mot de onda vara djupt förenlig med tron på Gud.

Jag tror inte på kriget som romantik. Jag tror inte på våld som rening. Jag tror inte att uniform automatiskt gör en människa ädlare. Men jag tror att civilisationer ibland överlever därför att det finns människor som är beredda att stå mellan ondskan och de försvarslösa. Och jag tänker inte kalla deras beredskap för andlig underlägsenhet.

Jesus byggde bron mellan Gud och människa. Han gav oss inte i uppdrag att låtsas att Caesar, Putin, Hitler eller någon annan historisk variant av maktens demon aldrig existerar. Evangeliet frälser själen, men det avskaffar inte behovet av ordning, ansvar och försvar i historien.

Så ja, unga människor behöver formas. Där har Hugo rätt. Men frågan är inte bara om de formas. Frågan är också om de formas till att tänka hela tanken färdigt.

För ibland kräver kärleken till nästan inte att du lägger ner vapnet, utan att du tar ditt ansvar så att ondskan inte får sista ordet.