Sluta sortera bort konservativa präster

Att två politiska partier i praktiken dominerar Svenska kyrkan är ingen hemlighet. Så länge Socialdemokraterna och Centerpartiet fortsätter att betrakta kyrkan främst som en politisk arena kommer de lokala församlingarnas möjlighet att forma sitt eget liv att förbli begränsad. Det som för många frikyrkliga är en självklarhet – att den lokala församlingen har stor frihet att fatta egna beslut om verksamhet, teologi och prioriteringar – framstår inom Svenska kyrkan snarare som ett undantag än en princip.

I Kyrkoordningen betonas att Svenska kyrkan är demokratiskt uppbyggd och att beslut ska fattas i demokratisk ordning. Samtidigt framgår tydligt att det lokala självbestämmandet är starkt beskuret. Ingen församling kan fatta självständiga teologiska beslut, eftersom det ytterst är kyrkomötet som avgör frågor om ”Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära”. Till sitt stöd har kyrkomötet en läronämnd bestående av samtliga biskopar och åtta förtroendevalda ledamöter.

Här finns en av Svenska kyrkans mest intressanta och svårhanterliga spänningar: försöket att förena demokrati med den hierarkiska struktur som präglar en episkopal kyrka. Historiskt var Svenska kyrkan i huvudsak biskopsstyrd. Från reformationen och långt in på 1900-talet vilade den teologiska auktoriteten främst hos biskoparna och det prästerliga ämbetet. I dag har makten i stor utsträckning flyttats till kyrkomötet, där partipolitiska majoriteter fått ett avgörande inflytande över kyrkans teologiska riktning.

Det har blivit särskilt tydligt i de senaste årtiondenas mest omdebatterade frågor: ämbetsfrågan och kyrkans hållning i HBTQI-frågor. Här har kyrkomötets majoriteter satt gränserna för vilka uppfattningar som ryms inom kyrkans officiella liv. Biskopskandidater som avviker från den dominerande linjen har haft små möjligheter att väljas. När samma biskopar sedan deltar i domkapitlens prövning av präst- och diakonkandidater reproduceras logiken längre ner i systemet.

Paradoxen är slående. Svenska kyrkan beskriver sig gärna som öppen, demokratisk och inkluderande, men erbjuder samtidigt ett begränsat utrymme för teologiska minoriteter. Den som företräder en klassisk kristen äktenskapssyn eller av andra skäl avviker från majoritetslinjen vet att möjligheterna att vigas till präst eller diakon i praktiken kan vara små. Det finns alltså en tydlig gräns för mångfalden. Taket sägs vara högt – men bara så länge man tänker ungefär likadant.

Det här blir särskilt tydligt när man jämför med hur Svenska kyrkan behandlat andra minoriteter. Kyrkan har under senare år med rätta arbetat med försoningsprocesser gentemot samer och tornedalingar. Men varför finns inte samma intresse för grupper som laestadianer eller andra rörelser med mer traditionell bibelsyn? Även de utgör en del av Svenska kyrkans historia och samtid.

Konsekvensen av dagens kyrkopolitik är att en tystnadskultur breder ut sig. Präst- och diakonkandidater lär sig tidigt vilka uppfattningar som är möjliga att uttrycka och vilka som bör hållas för sig själv. Präster som hoppas på attraktiva tjänster eller ledande positioner väger sina ord noggrant. Det skapar försiktighet snarare än frimodighet, anpassning snarare än teologisk skärpa.

Det är märkligt. I näringsliv, akademi och offentlig sektor talar man ständigt om värdet av mångfald i perspektiv och erfarenheter. Man vet att miljöer där människor tänker olika ofta blir mer kreativa och livskraftiga. Men inom Svenska kyrkan tycks utvecklingen gå åt motsatt håll. Ju snävare åsiktskorridoren blir, desto större är risken att kyrkan förlorar både intellektuell vitalitet och andlig trovärdighet. 

Om Svenska kyrkan åter vill vara en verklig folkkyrka behöver hon våga mer än att upprepa samtidens konsensus. Det kräver större öppenhet för olika teologiska traditioner och ett starkare lokalt självbestämmande för församlingar och pastorat. Annars riskerar kyrkan att fortsätta centralisera både makt och teologi, samtidigt som tystnaden breder ut sig bakom de vackra orden om öppenhet.