Brödernas forskning om pingströrelsen och nazismen släpps som bok

Det är bråda dagar för bröderna Markus Lundström och Tomas Poletti Lundström. När vi ses faller det skarpa morgonljuset ännu snett genom fönstren men de har redan hunnit avverka dagens första intervju.

– Det är som med livet, allt ska hända på en gång. Barnkalas och klippa gräset och släppa bok, säger Tomas Poletti Lundström och skrattar. 

Deras bok ”Sista brevet till Hitler” har just nått handlarna. Den bygger på flera års forskning om pingströrelsens förhållande till antisemitism och den radikalnationalistiska miljön under 1900-talet. 

Redan innan boken var påtänkt väckte forskningsrönen reaktioner. I en uppmärksammad artikel i Aftonbladet skrev bröderna att Lewi Pethrus såg ”judarnas sammansvärjning för världsherravälde” som ett allvarligt samhällsproblem – en klassisk antisemitisk tankefigur. 

Det blev debatt. Göteborgs-Posten krävde att Kristdemokraterna skulle göra upp med sin antisemitiska historia. Ebba Busch, som tidigare beskrivit Pethrus som en inspirationskälla, svarade att hennes fördömande av sådana idéer är ”lika hårt som det är någon annanstans”. 

”Sista brevet till Hitler” är inte en debattbok. Den är snarare en historisk undersökning av hur nationalism, antisemitism och tankar om moralisk pånyttfödelse kunde flyta samman i den svenska pingstväckelsen under mellankrigstiden och efterkrigsåren. Journalisten Margit Silberstein kallar den ”en bladvändare om en kristen ikons band till nazismen”. Genom Lewi Pethrus brev, predikomanus och protokoll tecknar forskarbröderna bilden av en ledare med tvivelaktiga värderingar. För Lewi Pethrus var gränsen mellan pingstväckelsen och antisemitiskt tankegods oväntat porös.

Kunskap om fascism

Det har skrivits flera böcker om Lewi Pethrus. Joel Halldorf skildrar honom som väckelseledare i ”Biskop Pethrus”. PO Enquist gjorde honom till en av huvudfigurerna i ”Lewis resa”, romanen om den infekterade relationen med Sven Lidman. Enquist nämner inte Pethrus många kontakter med antisemiter och nationalsocialister. Gjorde han dålig research?

Tomas Poletti Lundström skakar på huvudet.

– Nej, tvärtom. Han gjorde väldigt bra efterforskningar för att skriva en roman. Men han var ute efter något annat än vi, relationen mellan Lidman och Pethrus. För att hitta det vi har hittat krävs ganska specifik kunskap om den fascistiska miljön i Sverige under den här tiden.

Markus Lundström fyller i:

– Det handlar också om vilka frågor man ställer till materialet. Vi känner igen namnen, tidningarna och nätverken eftersom vi forskat om radikalnationalism i många år. För andra forskare har det kanske bara sett ut som perifera personer i marginalen. För oss blev det tydligt vad det här var för miljöer.

Tomas och Markus Lundström växte upp i pingstförsamlingen i Vänersborg, Lewi Pethrus stad. Några kvarter från Pingstkyrkan låg baptistkapellet där han och hans barndomsvän Daniel Berg döptes vintern 1899. På skofabriken där Lewi Pethrus arbetade som ung sorterade bröderna Lundström kläder till församlingens secondhand-verksamhet under sommarloven.

– Han fanns överallt i uppväxten, säger Markus Lundström. Både som person och som symbol för rörelsen. Därför blir det här också berättelsen om sammanhanget vi själva kommer ur.

– När vi började forska om Pethrus insåg vi hur mycket av hans värld som fanns kvar i kulturen vi vuxit upp i, säger Tomas Poletti Lundström.

Bön för staden 

Boken väver samman deras uppväxt med forskningsrönen. Parallellt med arkivfynd om antisemitism och Lewi Pethrus kamp mot smutsen från ”de judiska företagen” Expressen och Dagens Nyheter löper berättelsen om hur deras far- och mormödrar bad för sjuka, öppnade sina hem för ensamma och dukade fram långfil och burkkorv till frukost.

– Vi försöker skriva fram dubbelheten, säger Tomas Poletti Lundström. Samma rörelse kunde rymma både en stark solidaritet med utsatta och idéer som var väldigt obehagliga.

– Vi skriver ju inte emot våra familjer eller vår bakgrund, säger Markus Lundström. Tvärtom finns det väldigt mycket i den här traditionen som vi älskar och bär med oss.

Under 1990-talet förändrades Vänersborg. Skinheads och nynazister intog stadens gator. Pingstkyrkan gjorde motstånd. 

– Jag minns att vi samlades till bön för staden medan nazisterna marscherade utanför, säger Tomas Poletti Lundström. Det fanns en stark upplevelse av att det där var någonting ont som hotade människor. 

När deras farmor dog gick bröderna igenom bokhyllorna i hennes lägenhet. Där fanns en första upplaga av Lewi Pethrus bok ”I dag lek, i morgon tårar”, utgiven 1942. Han beskriver hur förfallet breder ut sig över nationen och tackar Gud för att han ”sopar bort ogräsmänniskorna”.

– Det är ett språk om utrensning. Människor beskrivs som ogräs. De måste bort för att nationen ska bli frisk. Det var någonting med språket som skavde eftersom Hitler använde samma formuleringar i ”Mein Kampf”. 

– 1942 är Förintelsens år. Det är då majoriteten av alla judar som mördades under Förintelsen dödas. Norge och Danmark är ockuperade. Europa står i brand. Frågan är: Vad är det då Lewi Pethrus uppfattar som det stora hotet? säger Markus Lundström.

Avsky för Bonniers

I stället för att skriva om judeutrotningen och nazismens våld formulerar Pethrus ett moralpolitiskt manifest om farlig musik, kulturellt förfall och behovet av nationell rening.

– Vi försökte förstå varför. Vad såg han när han tittade ut över världen 1942? Vilka frågor tyckte han var mest akuta att tala om? säger Tomas Poletti Lundström.

– Vi menar inte att Pethrus förespråkade Förintelsen. Men han delade ett sätt att förstå samhället där nationens överlevnad kopplades till moralisk renhet och där människor kunde beskrivas som kulturell smitta, säger Markus Lundström. Det blir tydligt i hans avsky för Bonniers böcker och tidningar.

De sökte stöd för sitt forskningsprojekt hos Vetenskapsrådet och började följa spåren bakåt i Riksarkivets samlingar. De gick igenom brev, predikningar och protokoll.

Arbetet tog dem till personarkivet i Täby och Nya slottet Bjärka-Säby utanför Linköping. På den dragiga slottsvinden förvaras delar av Pethrus privata bibliotek, tusentals böcker, brev och predikomanus.

– Det var filmiskt ibland, säger Markus Lundström. Man sitter där i vinterjacka och bläddrar och så dyker det plötsligt upp brev som skapar ett nytt spår. 

De beskriver forskningen som ett slags detektivarbete. En notering i marginalen kunde leda vidare till nya personer, organisationer eller tidningar. Ett namn som återkom, dök upp i ett mötesprotokoll och senare i ett adressregister.

– Vi har försökt arbeta metodiskt, säger Tomas Poletti Lundström. Det här är ju känsligt material. Vissa arkiv har krävt tillstånd. Det har varit viktigt att allt går att belägga och följa i källorna.

Arbetet var omtumlande. Inte minst eftersom forskningen hela tiden korsades med deras egen historia.

– Det är en märklig känsla att läsa de här dokumenten när man själv kommer ur rörelsen, säger Markus Lundström. Man inser att man forskar om sin egen berättelse, det som format ens språk och sätt att förstå världen.

Renhetsideal inom frikyrkan

Han påpekar att pingstväckelsen under det tidiga 1900-talet sträckte sig utanför Lewi Pethrus egen krets. Inom Missionsförbundet talade man om ”de pingstbetonade”, och liknande strömningar fanns inom Örebromissionen och Helgelseförbundet.

– Vi pratar om ”pingstfolket” i boken eftersom det var så man själv beskrev rörelsen, säger Tomas Poletti Lundström. Hos dem blir renhet och helgelse centralt.

Han beskriver hur den baptistiska omvändelsen formar hela människan. Tron handlar om att hålla vissa dogmer för sanna och lämna sitt gamla liv bakom sig.

– Man väljer att bli kristen, döpa sig och leva ett nytt, heligt liv. Det där renhetsidealet blir väldigt starkt inom stora delar av frikyrkan vid den här tiden. Men ibland stannar det inte vid individen. För Lewi Pethrus gäller det också samhället och nationen.

Men talet om nykterhet och renhet fanns väl hos fler än Lewi Pethrus vid den här tiden? 

– Ja, det fanns liknande idéer om moralisk renhet. Man skrev om alkohol, om teatern och om kulturens dekadens. Men de drog en helt annan slutsats politiskt.

Markus Lundström tar Svenska Morgonbladet, den stora kristna dagstidningen med koppling till Missionsförbundet, som exempel.

På 1950-talet skrev Lewi Pethrus i tidningen Dagen om ”de färgade folkens uppvaknande” som ”ett av de lätt antända elementen i den nuvarande världssituationen.” I detta uppvaknande fanns ett allvarligt hot menade Pethrus. ”Kinas, Indiens och Afrikas miljoner är väl förberedda för ett fälttåg mot den vita rasen.”

– I Svenska Morgonbladet fanns också tanken om moralisk förnyelse och ett renare samhälle, men de såg rasism och antisemitism som ännu ett uttryck för förfallet. Där skiljer de sig från Pethrus, som såg ett möjligt samarbete med nationalsocialistiska aktörer, säger Markus Lundström.

Tomas Poletti Lundström säger att den sortens samrören fortsatte också efter krigsslutet.  

– Vi snubblar över nya detaljer hela tiden, även nu när vår bok kommit ut. Häromdagen hittade vi en stor intervju med Lewi Pethrus i en nazisttidning från 1955.

I boken skriver bröderna fram människorna omkring Lewi Pethrus. De finns i marginalerna till breven, i tidningsklippen och i Filadelfiakyrkans protokoll. En musikdirektör komponerar för nationalsocialisterna. Predikanter med antijudiska sympatier. Nära medarbetare som obehindrat rör sig mellan fascistmiljön och väckelsen.

1943 rekryterar Pethrus en ny chef för Förlaget Filadelfia. I Evangelii Härold presenteras han som en man med värdefulla erfarenheter från ”studieresor till Tyskland, Finland och Norge”. Vad läsarna inte får veta är att den nye förläggaren är organiserad nationalsocialist.

Var det ingen som protesterade?

– Det fanns kritik, säger Tomas Poletti Lundström. Men inte någon organiserad opposition. I stället handlar det om enskilda personer som vid olika tillfällen försöker slå larm. En av dem är Adrian Holmberg, predikanten som anses vara förlaga till huvudpersonen Efraim i ”Lewis resa”.

1948 går Adrian Holmberg till Expressen med uppgiften om att Filadelfiakyrkans musikdirektör Karl-Erik Svedlund har nazistiska sympatier och rör sig i den svenska fascistmiljön. Avslöjandet får stort genomslag.

– Många tidningar skrev om det och även Dagen rapporterade. Men det intressanta är vad som händer efteråt, säger Tomas Poletti Lundström. Det är inte Svedlund som stöts bort ur gemenskapen. Adrian Holmberg blir utesluten.

De återkommer flera gånger till en sorts dubbelhet. Konflikterna i materialet handlar sällan om antisemitismen eller de nationalsocialistiska kontakterna. Striderna står istället kring lojalitet med Pethrus och vad som får sägas offentligt.

– Det verkar ha funnits en väldigt stark vilja att skydda rörelsen utåt, säger Markus Lundström. Att hålla ihop gemenskapen och undvika skandaler.

Vad har arbetet med boken gjort med dem själva? Frågan får Markus Lundström att bli tyst en stund.

– Vi växte upp i en tradition där vi snarare såg nationen som ett problem snarare än något heligt, säger Markus Lundström. Därför har jag känt ilska. Men samtidigt nyfikenhet. Hur kunde människorna tänka som de gjorde? Framför allt har det varit en sorg att upptäcka detta.

Tomas Poletti Lundström håller med. 

– Det finns en sorg över en utebliven potential. Att historien hade kunnat sett annorlunda ut.