Om Jesus är Herre kan inte nationen få sista ordet

Det finns mycket i Roger Enqvist debattreplik som jag vill säga ja och amen till. 

Enqvist sätter ord på något viktigt: världen är inte som den ska vara. Ondskan är inte bara en idé utan en verklighet, som Paulus skriver i Efesierbrevet 6:12. Det finns människor och makter som förstör, förtrycker och dödar. Det är en realitet och det kräver ett svar, inte att människor sitter passivt och tittar på från sidlinjen. Jag delar Enqvist oro över att våra samtal om krig och värnplikt blir för lätta, för idealistiska och verklighetsfrånvända.

Men jag tror att Enqvist i sin vilja att ta ondskan på allvar, riskerar att inte ta Jesus på allvar.

För någonstans i hans resonemang sker ett skifte. 

Från frågan om vad det innebär att följa Jesus, till att diskutera vad som fungerar i en fallen värld. Från lärjungaskap till en konsekvensanalys. Från att formas till Jesu likhet, till att formas av vad som fungerar. 

Från korset till ett kalkylark. 

Det är inte en liten förflyttning. 

För det är inget tankehopp att gå från evangeliet till en hållning av icke-våld. Om Jesus verkligen uppenbarar Gud och inte bara bygger en bro till Gud, då är hans sätt att möta ondskan inte en parentes utan själva centrum. Om det är någon som har en realistisk bild av ondskans verklighet, så är det väl ändå Gud? 

Därför är det slående att Gud inte väljer att besegra världen genom Romarrikets logik, utan genom korset. Han möter inte våld med våld, utan med självuppoffrande kärlek. Han kallar inte sina lärjungar till att bemöta ondskan på något annat sätt. Att älska sina fiender var inte en poetisk överdrift för Jesus, utan en konkret livsväg.

Det är inte naivt.

Det är bara radikalt.

Enqvist efterfrågar konsekvenstänkande à la “tänk om alla gjorde så”. Men det är ett märkligt resonemang i sammanhanget. Jag förväntar mig inte att de som inte följer Jesus ska lägga ner sina vapen, det vore inte rimligt. Jesus ger specifika bud till dem som tror på honom, och de var inte beroende av att alla i samhället följde dem. Läs vad Jesus säger i Matteusevangeliet 5:38-39. Jesus menar snarare att i en värld som präglas av ondska ska hans lärjungar leva annorlunda. Frågan är inte vad som händer om alla gör det, utan vad som händer om några faktiskt gör det. 

Han menar vidare att en pacifistisk hållning skulle innebära en “andlig outsourcing av modet”, där någon annan får bära vapen och dö i ens ställe. Det är en rimlig invändning och jag vill inte avfärda den lättvindigt. Det handlar om människors liv och uppoffringar. 

Men i beskrivningen av denna ”outsourcing” låter det som att vara pacifist är att låta någon annan göra det smutsiga jobbet, medan man själv står på ett tryggt avstånd. Alltså att pacifism är lika med passivitet. Att vapenfri tjänstgöring är “the easy way out”. 

Men säg det till den vapenvägrande brandmannen som släcker elden i en stadsbyggnad som precis blivit bombat. Säg det till församlingen som huserar internflyktingar i sin källare. Säg det till den vapenvägrande lastbilschauffören som kör döende soldater till fältsjukhuset. Vår tro sätter oss i rörelse. Jesus kallar oss inte till passivitet, utan till modig och aktiv pacifism.

Bakom Enqvist resonemang anar jag en viss luthersk tvåregementslära. ”Evangeliet frälser själen, men det avskaffar inte behovet av ordning, ansvar och försvar i historien.” Här tror jag att våra teologiska uppfattningar går isär. Jag ser inte att evangeliet enbart handlar om själens destination, utan om ett nytt sätt att leva här och nu. Ett nytt folk, med en ny lojalitet, där Jesus inte bara är frälsare utan Herre.

Att bekänna Jesus som Herre innebär att hans liv och undervisning får sätta ramarna för hur vi förstår makt, våld och ansvar. Jag säger inte att det är enkelt. Det är det inte. Men det är också poängen. Att följa Jesus är inte det mest “effektiva” sättet att hantera en fallen värld. Frågan är inte om våld kan stoppa våld. Det kan det. Frågan är om kyrkan är kallad att bära korset eller svärdet. Icke-våld är ett tillvägagångssätt som kan framstå som svagt, sårbart och till och med ansvarslöst i världens ögon.

Men det är genom icke-våld Gud själv valde att möta världen och besegra ondskan. 

Enqvist skriver att “ibland kräver kärleken till nästan inte att du lägger ner vapnet, utan att du tar ditt ansvar så att ondskan inte får sista ordet.” Det är ett starkt påstående. 

Får inte ondskan sista ordet ännu mer, om man själv är den som garanterar att nästan sagt sina sista ord? 

Problemet är att Jesus inte bara befaller oss att älska den som hotas, utan också fienden. Och det är därför Jesu väg blir så obekväm. 

Det här väcker en djupare fråga: vad betyder det att älska sin fiende? För om vi tar Jesus liv och undervisning på allvar, då kan den inte bara gälla i teorin eller i det privata livet. Då måste det få konsekvenser för även de svåraste situationerna. Annars blir det som Enqvist själv varnar för “vackert, men för tunt”. 

Jag tror att vår oenighet kan kokas ner till en fråga om lojalitet. Enqvist vill hålla samman tron på Gud med ansvaret för nationen. Det finns en helt förståelig drivkraft bakom denna tanke. Men den kristna bekännelsen har alltid varit sprängstoff: Jesus är Herre. Och om Jesus verkligen är Herre, då kan inte Caesar få sista ordet om vem som är min fiende och hur jag ska behandla honom. Och det innebär att det kommer uppstå en kollision ibland. Mellan Guds rike och andra riken. Mellan det som fungerar och det som är troget. Inte alltid, men ibland. 

När kollisionen sker, då är frågan inte vad som är mest rimligt eller effektivt.

Då är frågan vem vi ytterst tillhör.

Så ja, vi är överens om att unga människor längtar efter och behöver formas till mod. Men kanske är den avgörande frågan inte om vi tänker hela tanken färdigt. Utan om vi vågar följa Jesus även när hans väg verkar orealistisk. Även när hans väg ser ut som svaghet.