Defensiv hållning räcker inte när barn far illa

Frikyrkosamrådets styrelse reagerar i ett öppet brev på poddserien Exorcisterna och menar att begreppet ”frikyrkor” används för svepande. På en punkt har de rätt. När kritiken blir alltför ospecifik riskerar den att träffa alla – och därmed ingen. Vem ska egentligen ta till sig av kritiken när det inte tydligt framgår vilka miljöer den gäller?

Men samfundsledarnas reaktion präglas samtidigt av en beklaglig defensivitet.

I stället för att främst markera avstånd mot journalisternas ordval borde frågan ställas: varför har dessa miljöer kunnat verka så länge i närheten av etablerad frikyrklighet utan att möta tydligare motstånd?

Det stämmer att flera av de mest extrema demonpredikanterna inte tillhör samfund inom Frikyrkosamrådet. Men de har under många år rört sig i samma ekosystem. De bjuds in till möten, predikar i kyrkor och samarbetar med församlingar. Deras undervisning sprids i kristna nätverk som också omfattar etablerade frikyrkor.

När berättelser om barn som utsatts för våldsam demonutdrivning eller andlig manipulation har uppmärksammats i medierna har protesterna från samfundsledningar ofta varit förvånansvärt svaga. Någon större självrannsakan i den frikyrkliga offentligheten har sällan följt. Det är därför svårt att helt dela bilden av att de aktuella miljöerna skulle vara så tydligt avgränsade från etablerad frikyrklighet som samfundsledarna nu ger intryck av.

Om samfundsledarna efterlyser större precision i kritiken är det rimligt att också tala klarspråk om var problemen oftast uppstår. I Sverige har dessa predikanter framför allt haft sina plattformar i pingstkarismatiska miljöer. Det säger jag inte för att peka finger, utan för att ansvaret också måste kunna lokaliseras.

Ett exempel är när en amerikansk demonpredikant förra året arrangerade möteskampanj i Stockholm. På sociala medier möttes initiativet av jubel från en av Sveriges mest kända sångerskor – känd för hela svenska folket och återkommande förknippad med sin hemförsamling Hillsong Church. 

Namn nämner jag inte för jag vill inte rikta strålkastarljuset mot sångerskan som person, utan visa hur legitimitet kan skapas kring sådana predikanter – och hur tystnaden från kyrkligt ledarskap då också blir talande.

Om ledningen i Hillsong Church eller företrädare inom Pingst - Fria Församlingar i Samverkan ansåg att den typen av verksamhet är problematisk hade de haft möjlighet att säga det tydligt. Någon sådan markering hördes inte. De avståndstaganden jag sett har varit från ledningen i Equmeniakyrkan, som förmodligen är det frikyrkosamfund där demonpredikanterna redan är minst välkomna.

WAO Church skildras i podden Exorcisterna och nämns där vid namn. När de skildrades i en tidigare granskning 2024 hindrade det inte Pingst FFS från att bjuda in WAO Churchs pastorer till Pingst Pastor 2025, där de från estraden oemotsagda fick dela med sig av mycket spekulativ teologi kring demoner och andlig krigföring. Visst fanns det pingstpastorer på konferensen som reagerade över WAO-pastorernas idéer, men i ledningen för Pingst FFS markerade ingen mot teologin. Att ledningen nu vill ge bilden av att demonpredikanter inte är något som har med Pingst FFS att göra känns inte trovärdigt. 

Min bedömning är att Pingst FFS har ett särskilt stort ansvar att hålla rågången mot demonpredikanterna, men samtidigt är minst benägna att göra det. 

Ett äldre exempel visar också att detta pågått länge. När våldsam demonutdrivning mot barn ledde till åtal och uppmärksammades i Borås Tidning i början av 2010-talet blev reaktionerna från det organiserade frikyrkliga ledarskapet begränsade. Någon större offentlig självrannsakan från Sveriges Frikyrkosamråd följde inte. Det räckte i praktiken att konstatera att den aktuella församlingen inte var ”en av oss”.

Det är sant att journalisterna kunde varit mindre svepande i sin beskrivning och användningen av begreppet ”frikyrkan”. Därmed kan inte det som framkommer i podden avfärdas. Styrkan är intervjuerna med människor som blivit utsatta när de var barn, för våldsam demonutdrivning och övergrepp i frikyrkliga församlingar. Jag rekommenderar Frikyrkosamrådets styrelse att lyssna till dem en gång till, och ta till sig vad det innebär att bli utsatt för detta. 

Om Frikyrkosamrådet vill värna sitt anseende och barns trygghet räcker det inte att invända mot ett ordval i en podd. Då krävs också modet att tydligare markera mot de predikanter och nätverk som gång på gång dyker upp i anslutning till frikyrkliga sammanhang.

Det skulle vara ett mer konstruktivt sätt att ta ansvar för den målsättning som alla i grunden säger sig dela: att barn aldrig ska utsättas för övergrepp, inte heller i religionens namn.