Evolutionen förvärrar inte det ondas problem

I flera sammanhang har jag mött den eviga frågan om skapelse och evolution. På senare tid har jag stött på allt fler klipp och artiklar där evolutionsteorin förklaras som ond, och att den Gud som verkar genom evolutionen inte kan vara den samma som den bibliska Guden. Förespråkare för ungjordskreationismen hävdar att det ondas problem, eller det så kallade teodicéproblemet, förvärras om evolutionen skulle vara sann.

Inom den här debatten kan jag inget annat än hålla med teologen Wolfhart Pannenberg som hävdar att ”The fight against Darwinism was a momentous mistake in the relations between science and theology.” (”Systematic Theology Vol 2”). 

Tanken att evolutionen skulle vara mer ond än ungjordskreationismen går att problematisera. Även om ungjordskreationismen vore sann skulle lidandets problem kvarstå. Tusentals djur skulle fortfarande svälta till döds eller bli uppätna levande. Rope Kojonen beskriver det så här:

”We cannot just claim all aspects of present day nature to be part of the specifically evolutionary problem. Present-day phenomena like animal mortality, predation and parasitism could be known and mostly were known even prior to the advent of evolutionary theory, and are part of creationist accounts as well. The amount of suffering caused by such features would not be greater or lesser depending on whether God created them through evolution or not.” (”Faith and Philosophy”)

Dessutom kan evolutionära processer leda till att djur lever i symbios och hjälper varandra. Hos Kojonen framstår evolutionens moraliska innebörd vara beroende av omständigheterna. Evolutionen är inte ond i sig själv. Det är snarare omständigheter såsom brist på utrymme eller mat som leder till våldsam konkurrens. Kojonen målar upp ett scenario där det finns gott om mat men där det krävs samarbete för att hämta den. De djur som kan samarbeta för att få maten är de som är bäst anpassade. I ett sådant scenario leder inte evolutionen till ondska, utan till samarbete. 

För det andra verkar evolutionen vara viktig för att djur ska kunna överleva i världen. En sådan aspekt är att evolutionen ger djur möjlighet att anpassa sig och utvecklas över längre perioder. Jorden har genomgått perioder av klimatförändringar och andra liknande företeelser. Om djuren i dessa fall hade varit statiska och inte evolutionärt kunnat anpassa sig till de nya utmaningarna hade det säkerligen funnits färre djurarter idag. Det hade varit grymt av Gud att inte ge djuren någon som helst anpassningsbarhet i längden och låtit dem förbli statiska. 

Det går förstås att tänka att Gud kanske redigerar djuren i efterhand för att anpassa dem. Men för mig framstår det som en godtycklig tanke att Gud själv skulle gå in och redigera djur som om skapelsen var ett datorspel i behov av en ny uppdatering. Vidare skulle en sådan teori skapa nya problem. Vissa anpassningar hos djur kan vara riktigt hemska, exempelvis alla olika sorter parasiter. Varför skulle Gud redigera fram dessa parasitiska drag? Och varför skulle Gud över huvud taget ha skapat sådana drag från första början i ett paradisiskt förstadium?

För det tredje gör inte den evolutionära historien teodicéproblemet värre. Mycket av naturens lidande, exempelvis djur som äter andra djur, skulle förekomma även om ungjordskreationismen vore sann.

En underliggande fråga i den kristna debatten om evolutionsteorin är om det över huvud taget är moraliskt berättigat att dödliga varelser existerar. Om det är moraliskt acceptabelt att skapa en dödlig varelse spelar det ingen större roll om det finns en sådan varelse eller en miljon sådana varelser. Låt mig citera Kojonen en sista gång:

”It seems to me that if God has the moral right to create even one mortal animal capable of suffering, then God would plausibly be equally justified in creating two, or creating billions, and creating an evolutionary world.” (”Faith and Philosophy”)

Om det skulle vara moraliskt oacceptabelt av Gud att skapa dödliga varelser, vilket jag gissar att de flesta kristna företrädare inte anser, skulle vi behöva se livet i negativa termer och anse att varje nytt barn endast är enklk väg till mer lidande.

Jag menar därför att evolutionen inte gör teodicéproblemet värre. Jag tror att det är självklart att finns en process som Gud kan agera inom, som innebär att djur kan anpassa sig för att överleva.

Parasiter existerar inte för att Gud aktivt redigerade dem till att bli sådana, utan snarare på grund av de omständigheter de utvecklats inom. Evolutionen är inte ond i sig själv och utgör därför inget problem för tron på Bibelns Gud. 

Evolutionens grymhet kommer inte från de evolutionära processerna, utan från den grymheten som präglar vår värld. Detta är inget som Gud vill. Men den kristna förhoppningen om befrielse gäller inte bara för människan, utan för hela skapelsen. Det är den visionen Paulus uttrycker i Romarbrevet 8:22 där det står ”Vi vet att hela skapelsen ännu ropar som i födslovåndor.” 

I en perfekt värld hade inte evolutionen behövts, men nu lever vi inte i en perfekt värld, utan väntar på den räddning som komma skall.