Oläkta sår från krigsåren 

Sverige undslapp andra världskriget med blotta förskräckelsen. Hotet från Hitler att invadera Sverige, som han gjorde med Danmark och Norge, var överhängande. Idag kritiseras undfallenheten, att Sveriges regering exempelvis tillät över två miljoner tyska soldater att transporteras genom Sverige till Norge. Men det är alltid lätt att vara efterklok. Står man under sådan press som Sverige gjorde, och samtidigt hade ett så svagt militärt försvar, var det inte så märkligt med eftergifter mot Hitler av olika slag. Statsminister Per Albin Hanssons ord att ”Sveriges beredskap är god” var knappast en sann bild.

Vi sökte olika vägar att göra krigsinsatser utan att äventyra den svenska neutraliteten. Sverige tog bland annat emot cirka 70 000 finska krigsbarn. De blev fosterbarn i ofta ganska välmående svenska hem.

De finska krigsbarnens ankomst till Sverige beskrivs som en av 1900-talets mest omfattande evakueringar av barn. Men det fanns mer än en sida av denna insats för finska familjer, som i många fall hade svårt att klara vardagen med omsorgen om barnen. Dagens Nyheter skildrade förra lördagen i ett stort reportage en man, Erkki Grönroos, idag över 80 år, som genom att bli krigsbarn fick sår och många frågor att bära från sin splittrade barndom, då han blev krigsbarn i Sverige. Pappan hade stupat i kriget mot Sovjet­unionen. En bror dog och Erkki Grönroos mamma skickade sina återstående två barn till Sverige. Med en adresslapp om halsen lämnade de barndomshemmet i Finland och fick till det yttre en materiellt sett tryggare uppväxt.

I många av dessa barns berättelser nämns sällan smärtan, barnets saknad efter föräldrarna och sina rötter i Finland.

Genom åren har historien berättats att de ofta togs emot av svenska familjer som längtade efter barn och kunde erbjuda en trygg och stabil uppväxtmiljö. Men sällan har den själsliga sidan av separationerna berättats. Reportaget i Dagens Nyheter ger en liten skärva av hur det kunde vara.

Kriget tvingade barn både i Frankrike, England, Tyskland och andra länder att växa upp i andra miljöer än med sina föräldrar. Efter kriget stannade de ibland kvar i det nya landet. 

Sverige var kluvet till att ta hand om barn från krigsdrabbade länder i Europa under andra världskriget. Baltiska, judiska och tyska krigsbarn nekades ofta.

Ett forskningsprojekt vid Linköpings Universitet om finska krigsbarn ställer nu de svåra frågorna. Hur var det möjligt att mobilisera så många svenska fosterhem? Hur såg man på att skilja barnen från föräldrarna? Fanns det något val?

Flyktingkriserna 2015 i Europa och vid Rysslands invasion av Ukraina 2022 finns i färskt minne. Hur kan dessa ha påverkat barnen, men även de vuxna? Det vet vi ytterst lite om. Här flydde man i vissa fall tillsammans med föräldrar eller andra vuxna. Ändå måste flykten ha inneburit stora smärtsamma upplevelser.

Svenska frivilligorganisationer bidrog till att lindra nöden vid dessa händelser. Hur det på lång sikt påverkar alla, har vi lite kunskap om. Troligen tar det många år innan vi har svaren, om och hur dessa flyktingar kunnat rota sig i det svenska samhället.

Grundläggande är attityden vi visar till dem som kommit hit. Här får det inte finnas plats för hårda hjärtan. Men ansvaret ligger hos alla Europas länder. Den gyllene regeln från Bergspredikan kan vägleda: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”