Kirks död blottar vår splittrade värld

– Jag är inte ute efter att diskutera Kirk, men hans död belyser ett globalt problem vi har: filterbubblor och totalt skilda narrativ om verkligheten.

Debatt. När nyheten om Charlie Kirks död spreds hyllades han som martyr i vissa kretsar och fördömdes som hatisk demagog i andra. Reaktionerna visar hur algoritmer, nyhetskanaler och teologi formar helt olika världsbilder.
– Vi behöver mod att älska varandra, för rädslan finns inte i kärleken, skriver Maria Karlsson i en debattartikel.

Publicerad

Detta är en opinionstext i Hemmets Vän. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.

Reaktionerna efter mordet på Charlie Kirk visar hur uppdelad världen har blivit av algoritmer, nyhetskanaler och poddar – och hur djupt vår tro vävs in i detta. Jag följde utländska vänners reaktioner på Charlie Kirks fruktansvärda död. Det som blev smärtsamt tydligt var hur olika våra världsbilder formats av algoritmer, nyhetskanaler och poddar, och hur djupt tron flätas in i dessa helt skilda verklighetsbeskrivningar. 

– Kyrkan behöver ödmjuka röster som erkänner när man har fel, när man dömt någon för snabbt, när man tvivlar, skriver Maria Karlsson.

En etiopier från Mekane Yesus-kyrkan lade ut nyheten och hyllade Kirk som en kristen martyr. Andra stämde in och lovordade hans hängivenhet och trohet till Kristus. Någon protesterade högljutt: ”Han gillade ju inte svarta.” En muslimsk etiopier påpekade hur Kirk såg på konflikten i Gaza och hade därför inget till övers för honom. Någon sa att han skulle brinna i helvetet. En annan att Gud välkomnar honom med orden: ”Well done, my good and faithful servant.” 

Jag är inte ute efter att diskutera Kirk, men hans död belyser ett globalt problem vi har: filterbubblor och totalt skilda narrativ om verkligheten. Och vår tro vävs in i allt detta. Jag hör gång på gång hur vi kristna säger att vi behöver en väckelse, mer av Gud. Men vilken Gud avser vi? Det florerar massor av gudsbilder i vår globala, digitala tidsålder – vilken av dem är det vi menar? 

Vi säger ”älska era fiender”, men ofta som en uppmaning till våra meningsmotståndare. Om vi vågar lyfta en röst som avviker från den ideologi och teologi vi oftast förknippas med börjar ifrågasättandet omedelbart. Vi placerar varandra blixtsnabbt i fack som blir till skyttegravar. Varför är viljan att basunera ut sin egen åsikt så mycket starkare än viljan att förstå och lära av någon annan? Om vi har en teologi som ser ner på andra kyrkotraditioner för att de inte är ”kristna nog”, om vi är snabbare att döma ut andra religioner och ideologier som demoniska innan vi ens bemödat oss om att skaffa muslimska, hinduiska, nyreligiösa eller ideologiskt oliktänkande vänner – hur ska en sådan teologi kunna forma kärleksfulla troende? 

Jag är tacksam för goda evangelister, och jag tycker att apologeter behövs. Men kyrkan behöver också gränsgångare, brobyggare. Kyrkan behöver medvandrare som orkar gå länge bredvid dem som inte köper svartvita, förenklade svar. Kyrkan behöver ödmjuka röster som erkänner när man har fel, när man dömt någon för snabbt, när man tvivlar. Kyrkan behöver en stark tro på försoningens möjlighet och Andens kraft till förvandling. Men vi måste vara öppna för att denna försoning och förvandling också kommer att rubba våra egna gränser på sätt vi inte förutsåg. 

Vi behöver mod att älska varandra, för rädslan finns inte i kärleken. Och vi behöver mycket, mycket mer av Andens frukter: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning.

Powered by Labrador CMS