SEA: Micael Grenholms påhopp förbluffar oss

I en debattartikel med rubriken ”Vad gör Mats Selander tillsammans med förintelseförnekare?” anklagar Micael Grenholm Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) för att – tillsammans med tidningen Världen idag – legitimera antisemitism. Det är ett förbluffande påhopp. 

Bakgrunden till Grenholms anklagelser är att Selander vid några tillfällen har ställt upp hos den högerextrema nättidningen Frihetsnytt. Han har gjort detta av åtminstone två skäl: 1) för att vittna om sin tro och sina värderingar och 2) för att han avskyr den cancelkultur som så många i västvärlden vurmar för. Selander gjorde också bedömningen att risken för ”guilt by association” var minimal, eftersom hans offentliga kamp i människorättsfrågor är väl känd.

Som han skriver i en replik till Dagens opinionsredaktör på Facebook: ”Jag är partiledare för Kristna Värdepartiet vilket ger mig fördelen att ingen behöver tvivla på vad jag står för. Det är bara att läsa vårt partiprogram. Sen uppkommer frågan om vilka sammanhang man bör tacka ja till. Låt mig förklara hur jag tänkt. Jag är förfärad över den cancel-kultur som sprider sig. Istället för att mötas och diskutera ska man ’ta avstånd’ från människor och sammanhang. Jo den gränsdragningen kan behövas, men idag kommer den allt för snabbt och präglas av en allt för stor rädsla vilket kväver många viktiga diskussioner vilket i sin tur – och i förlängningen – faktiskt hotar en fungerande demokrati. Därför är min utgångspunkt att tacka ja till alla som vill samtala med mig.”

Grenholm far ut mot SEA för att vi inte offentligt har tagit avstånd från Selanders medverkan i Frihetsnytt, som han beskriver som ”det största närmandet en frikyrklig profil har gjort gentemot den nynazistiska miljön på flera decennier”. Låt oss därför svara följande:

1) Selander är inte (trots att det felaktigt påstods av Joel Halldorf i Expressen) någon medarbetare till SEA. Hans sätt att utöva missionsuppdraget ligger därmed inte på vårt (arbetsgivar)ansvar.

2) Vi ser oss rent allmänt inte som vuxna kristna syskons överprövare, och än mindre inkvisitorer. Vi delar helt enkelt Selanders frustration över våra dagars cancelkultur.

3) Att – som först Tomas Poletti Lundström i Aftonbladet och nu också Micael Grenholm i Hemmets vän – tolka Selanders medverkan i Frihetsnytt som ett uttryck för nynazistiska sympatier är hårresande, och tyder på en total ovilja att sätta sig in i vad Selander står för.

Micael Grenholm: Vad gör Mats Selander tillsammans
med förintelseförnekare?

Debatt.  ”Skrämmande att avståndstagandet mot Mats Selanders deltagande i Frihetsnytt inte är större.”

4) Med detta sagt skulle vi själva ha tvekat inför en sådan medverkan. Vi tror också att de flesta med känsla för subtiliteter kan ana detta av vad vi skrivit i frågan. Men än en gång: Vi ser det inte som vår uppgift att haka på cancelkulturens drevmekanismer.

Förutom att Grenholms påhopp förbluffar oss, är det något som skorrar i den kritik som såväl han som Poletti Lundström och Halldorf levererar. Nämligen de dubbla måttstockar med vilken de recenserar sina kristna syskon. 

De går bananas över att SEA inte offentligt tillrättavisar en person som vi vet inte står för de saker han beskylls för. Samtidigt hörs inte ett knyst om att både Halldorf och Grenholm har medverkat i den socialistiska och under många år Moskvatrogna tidningen Flamman. Eller om att ärkebiskop Martin Modéus invigningstalade på årets Stockholm Pride, som med sitt bejakande av alltifrån promiskuitet och prostitution till kemsex och sadomasochism borde betraktas som djupt problematiskt.

Dessa dubbla måttstockar är ärligt talat stötande. Och de avslöjar inte så lite av de ideologiska skygglappar som präglar debatten. Så: Kan vi kliva upp ur sandlådan nu?