”Gazaborna lider medan Hamas ledare lever i lyx i Qatar”
– Vi judar och israeler bryr oss mer om Gazas civila än vad Hamas gör. Ändå är det Israel som ständigt attackeras. Hamas ställs aldrig till svars, skriver Ulf Cahn.
Foto: Jehd Alshrafi/TT och Joachim Åhlén
Debatt. För mig som jude är det självklart att kristna bör välsigna Israel. Varför? För att Bibeln säger det. Ändå ser vi i dag hur vissa kristna tvekar – inte minst i skuggan av kriget mot Hamas. Samtidigt är det förvånande att många inte läser Gamla testamentet eller avfärdar det som förlegat och irrelevant. Det är inget annat än ersättningsteologi, skriver Ulf Cahn.
Detta är en opinionstext i Hemmets Vän. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Vissa ting är eviga. För den troende borde Bibeln vara en av dem. Ändå hör vi i dag kristna röster som säger att de bara följer delar av Bibeln – inte helheten. För mig som jude är det Tanach – lagen, profeterna och skrifterna – som är centralt. För en kristen borde det vara både Gamla och Nya testamentet. Man kan inte läsa Nya testamentet utan det Gamla. Man kan inte förstå Jesus utan att förstå varifrån han kom. Det borde vara självklart. Ändå är det inte det för alla.
Redan i Bibelns inledning talar Gud till Abraham och säger att han ska bli ett stort folk, att folket ska få ett land som Gud ska visa honom, och att alla jordens folk ska bli välsignade genom honom. Det är inga små löften.
Abraham är en gammal man. Han och Sara har inga barn. Löftet gäller något långt bortom deras livstid – något varken han, hans barn, barnbarn eller barnbarnsbarn kommer att uppleva. Dessutom får Abraham veta att hans folk först ska vara slavar i Egypten i många år innan de får komma till det utlovade landet.
Ändå lyssnar Abraham. Han tror på Gud.
Här finns något centralt som ofta förbises: Gud lovar ett folk och ett land – och först senare ett förbund. Inget sägs inledningsvis om varför detta sker eller vad förbundet innebär.
Gud formar ett folk som ska leva i ett specifikt land. Först folket och landet – därefter kommer budorden. Sedan, under Josuas ledarskap, får vi gå in i det landet.
Många år senare är Jesus en del av detta judiska folk, detta förbund, och han lever i det land som Gud lovat sitt folk. Hur kan vissa kristna avfärda detta? Hur kan man tona ned, ignorera eller förklara bort det som oviktigt?
Judar och kristna har en naturlig koppling genom det Gemensamma testamentet. Nej, vi tror inte lika. Vi har olika historia och olika traditioner. Men en kristen kan inte förneka sin tros och traditions ursprung – eller att Jesus var jude.
Judar har alltid levt i Israel, sedan biblisk tid. Trots muslimska erövringar och korståg har en spillra alltid funnits kvar. Israel har alltid varit vårt hemland. När judiska rabbiner, kristna predikanter och evangelister började tala om återvändande till Israel i mitten av 1800-talet, var det inget nytt. Det var en påminnelse om vad det judiska folket är och var vi hör hemma. Det fick namnet sionism, men för alla troende är det tydligt att detta har sin källa i Bibeln, i Guds ord till Abraham.
En del debattörer, även kristna, talar om Israel och sionismen som något historiskt, något som inte längre gäller. Som om det Gemensamma testamentet vore passé. Men inget är tydligare i Bibeln än att det judiska folket har en särskild roll och relation till Gud, att kopplingen mellan folket och landet är evig. Den som tror kan inte mena att Guds löften går ut, att de har ett bäst före-datum.
Hatet mot Israel och mot judar kommer att fortsätta. Jag vill hoppas att kristna då förstår varifrån de kommer – och var de hör hemma. Inte i Hamas ringhörna. Utan med oss judar, och med vårt hemland, Israel.
Ulf Cahn, kommunikationschef Med Israel för fred
Kanske är det ordet ”sionism” som ställer till det. Kanske har antisemiter och antisionister lyckats förvränga innebörden. Men sionism är enkelt: det är idén att det judiska folket har rätt till en stat i sitt historiska hemland. Den som inte anser att judar har rätt till sitt eget land är inte bara obiblisk och knappast troende, den personen blir också antisemit.
Sverige, EU och hela västvärlden har anslutit sig till IHRA:s definition av antisemitism, som bland annat säger att om man förnekar det judiska folkets rätt till ett eget land – men inte ifrågasätter samma rätt för andra folk – då är det antisemitism. Det är rätt självklart. De som kallar sig antisionister brukar samtidigt mena att palestinier naturligtvis har rätt till ett hemland. Märkligt.
Kanske har också en del kristna påverkats av kriget mellan Israel och Hamas, av bilder och videor, och av den ensidiga rapporteringen i många medier. Det är en flod av anklagelser mot Israel, ofta starkt partisk och antiisraelisk, utan att man hämtar information från andra källor än Hamas i Gaza – trots att det finns omfattande israeliskt material. Man vill ha fred. Man vill inte se krig eller lidande. Men det vill inte vi judar heller.
Om Hamas brytt sig om sitt eget folk hade de kapitulerat långt tidigare än vad som nu blev fallet. Men de liknar nazisterna, de bär på en ideologi med ett absolut mål: att döda judar och förinta Israel. Det är ett mål de säger kommer från Allah, Muhammed och Koranen. De strider inte för en palestinsk stat. Läs deras program, det är tydligt. I förlängningen strider de också mot kristna och hela den västerländska civilisationen.
Nu måste Hamas bort från makten i Gaza. De bryr sig inte om sitt folk. Deras ledare lever i lyx i Qatar. Vi judar och israeler bryr oss mer om Gazas civila än vad Hamas gör. Ändå är det Israel som ständigt attackeras. Hamas ställs aldrig till svars.
Nu när kriget är över kommer hatet inte att försvinna. Hatet mot Israel och mot judar kommer att fortsätta. Jag vill hoppas att kristna då förstår varifrån de kommer – och var de hör hemma. Inte i Hamas ringhörna. Utan med oss judar, och med vårt hemland, Israel.
