I prövningarnas tid behöver vi välja en Winston Churchill

Sverige befinner sig i en brytningstid. Polariseringen tilltar. Den politiska mitten försvagas, och det offentliga samtalet hårdnar, inte minst i kommentarsfälten. 

I detta landskap växer samtidigt en ny andlig nyfikenhet. Inte minst bland unga blir det tydligt att Jesus har stark attraktionskraft. Det talas mer om tro nu än på länge. Kyrkan står därför inför ett vägskäl. Kommer vi möta den nya vågen av andlig törst med Guds sanning eller kommer vi nöja oss med att vara kulturkristna? 

Det som krävs nu är ledarskap som inte söker bekräftelse från majoritetskulturen eller kommentarsfälten utan håller kursen också när det blåser snålt.

Det är mycket på spel. Evangeliska frikyrkan och Pingströrelsen ska inom kort utse nya nationella ledare. Ett sådant ledarskap handlar inte främst om funktion och chefskap, snarare om riktning och kultur och vilket slags kyrka vi vill bli. 

När nu unga söker sig till kyrkan kommer de inte för att bevara traditioner, utan för att de längtar efter Jesus och ett alternativ till samhällets värderingar. Vikten av att väl förvalta den här rörelsen kan inte nog understrykas. Det behövs ledare som kan bära ett stort andligt ansvar. Sådana om inte låter sig styras av vad som är populärt för stunden.

Frikyrkan har i många år haft en stark vilja att vara öppen och ”relevant”. Men när samtidigt förändras är det bara den församling som är salt och ljus som förblir relevant. 

Winston Churchill är ett exempel på ledarskap som visade sin styrka när trycket blev som störst. Under stora delar av sitt liv betraktades han som besvärlig. Han saknade partiets stöd, blev avfärdad som krigshetsare och stod länge utanför makten. Men han höll fast vid sina övertygelser. Inte för att han var envis som person men för att han visste vad som stod på spel.

När kriget kom blev hans tydlighet avgörande. Han talade aldrig för att behaga. Han talade för att hålla folket samman och påminna om att motstånd var en nödvändighet. Just därför lyssnade människor – inte för att budskapet var lätt att ta till sig, utan för att det var sant.

Kyrkan behöver ledare med samma slags hållning. Inte personer som säger vad som förväntas, utan som förmår bära det som är sant även när det innebär risk. Den som leder i dag måste förstå att andligt ledarskap inte handlar om att bli omtyckt, utan om att vara trogen ordet.

Det krävs en röst som inte ryggar tillbaka när evangeliet ifrågasätts eller när opinionen svänger. En sådan röst behöver inte vara högljudd men den måste vara klar. Den får inte reduceras till innehållslösa fraser om gemenskap eller bekväma kompromisser som ingen tar spjärn mot.

De ledare som nu väljs inom frikyrkligheten kommer att sätta tonen för många år framåt. Inte minst i förhållande till staten kommer det under kommande år visa sig om församlingsrörelserna vågar gå sin egen väg om så behövs. Församlingar över hela landet bär ett hopp som fortfarande har kraft att förvandla liv. Men utan ledare som vågar stå för det hoppet blir kyrkan en institution bland andra.

Vår samtid får avgöra kyrkans innehåll. Uppdraget är evangeliet. Men det kommer kräva människor i toppen som är beredda att ta ansvar för innehållet, också när det kostar.

Frågan är inte om vi kan hitta dessa ledare, utan om vi verkligen vill det. För de kommer inte att vara de mest bekväma, de mest diplomatiska eller de med flest likes. Men kanske är det just dem vi behöver – fler som Winston Churchill.