Ett barn är ett barn är ett barn

Natten till lördag sköts sex personer på restauranggatan i Gävle. Den här gången överlevde alla, ingen blev livshotande skadad. Kort därefter omhändertogs en 13-årig pojke misstänkt för sex mordförsök och grovt vapenbrott. Han är sedan tidigare känd av både polis och socialtjänst.

Dagen före skjutningen ska han ha uttryckt ett hot om att döda någon. 

När något så fruktansvärt händer är det lätt att vilja svara snabbt och kraftfullt. Sänk straffåldern! Lås in dem – visa att samhället inte accepterar barn med vapen i hand! Det kan låta både resolut och ansvarsfullt. Men instinkt är inte samma sak som insikt och starka känslor är en dålig kompass när man står inför komplexa samhällsproblem.

Att barn lejs för mord är inte ett tecken på att straffåldern är satt för högt. Om pojken i Gävle haft ett sommarjobb hade han kanske stått i en kiosk, plockat jordgubbar eller rensat ogräs. Men han hade inte tillåtits hantera kassan ensam, inte fått lyfta tungt eller utföra arbetsuppgifter som skulle kunna vara riskfyllda. Samma samhälle som inte anser honom mogen nog att ta hand om glasskassan överväger nu att låta honom avtjäna ett straff som om han vore vuxen.

Att tro att fängelse skulle hindra trettonåringar från att dras in i gängens värld är att missta sig. De här barnen söker gemenskap. De vill ha en position, bli sedda och behövda. Och när vuxenvärlden (föräldrarna!) inte förmår erbjuda den tillhörigheten, då hittar de den någon annanstans.

Lundakriminologen David Sausdal menar att svenska politiker fastnat i en föreställning om att hårdare tag är vägen framåt, trots att forskningen i fråga efter fråga visar motsatsen. Sänkt straffrättsålder och visitationszoner ger bra rubriker, men har liten effekt i verkligheten. Särskilt gäller detta den professionaliserade gängbrottsligheten. För barnen blir straff ett bevis på lojalitet, ett kvitto på att du hör till.

Mordförsöken i Gävle visar vad som händer när vi överväger fängelse för barn. Varje gång straffrättsgränsen sänks, pressas rekryteringen av barn längre ner i åldrarna. Trettonåringar idag, tolvåringar imorgon.

Danmark har redan prövat denna väg. År 2010 sänktes straffåldern till 14, men brottsligheten bland unga ökade. Fem år senare återgick man till 15. Barn har inte det konsekvenstänkande som krävs för att straff ska avskräcka. Det är inte längden på straffet som formar deras handlande, utan vilka berättelser de lever i, vilka vuxna som ser dem, vilka gemenskaper som tar emot dem.

I stället valde Danmark att ta ett mer genomgripande grepp om barnens vardag. Staten grep in i hur familjer levde och bodde. Områden revs för att bryta upp de miljöer där gängkulturen vuxit fram. Polisen blev en närvaro i kvarteren. Föräldrar som inte lät sina barn gå i förskola kunde förlora barnbidraget.

Studier visar att antalet barn under 15 år som misstänks för brott i Sverige har fördubblats på tio år. Det vi gör i dag räcker inte, men det betyder inte att fängelse är svaret. 

Längtan efter mening är långt starkare än rädslan för repressalier. Hot om straff väger lätt mot löftet om tillhörighet. Det borde mana till eftertanke.