Debatten gör mig till en sämre människa

Jag har aldrig kunnat slåss. En enda gång var jag som barn inblandad i ett riktigt slagsmål. Jag var tio år och fick massor med stryk av en tjej i vår klass medan alla stod runt oss i korridoren och skrek och hejade. Muskler var aldrig min grej, men jag kompenserade för det genom att bli rapp i käften. Jag minns hur jag, kanske 13 år gammal, övade på några tunga argument för att verbalt trycka till de jag tyckte var korkade eller uppkäftiga. Debatter och one-liners blev mitt sätt att slåss. Allt detta gjorde att jag gick huvudstupa in i diskussioner, och det var länge viktigt för mig att få sista ordet. 

Nu är jag betydligt mer återhållsam. Beslutet att avstå debatterna är inte så ädelt som man kan tro, utan bottnar i att de inte är bra för mig. Jag blir en dålig människa av att debattera, arrogansen ökar och omdömet sviker, och jag ger mig nuförtiden endast in i getingbon som debattsidor och nätdiskussioner i yttersta undantagsfall. De frestar mig helt enkelt till synd. 

Få saker är så förutsägbara som en diskussion på sociala medier år 2025, inte minst i de bitvis överhettade kyrkliga debatterna. Någon slänger ut ett påstående, delar en artikel eller postar en bild som rör politik, teologi, kyrkliga stridsfrågor eller aktuella nyhetshändelser. Reaktionerna är alltid, utan undantag, de väntade, och skiljelinjerna handlar i vanlig ordning om de tröttsamma skalorna konservativ-liberal, höger-vänster eller variationer på dessa. Tänker någon högt om situationen i Israel och Palestina, om samkönade relationer, abort eller andra teologiskt eller politiskt laddade frågor i vår tid vaknar andarna. Redan på förhand är det klart vilka av de flitigaste deltagarna som kommer att skriva, och vad de kommer att gilla. Jag har försökt delta, testat att provtänka, men tycker att jag allt som oftast bränner mig.