Önsketänkande att Hamas ger upp makten frivilligt

Vapenvilan i Gaza är formellt fortfarande i kraft. Ändå dödades i söndags två israeliska soldater i Rafah enligt Reuters. Soldaterna befann sig i en zon som enligt överenskommelsen står under israelisk kontroll. Enligt IDF försökte man försegla en Hamas-tunnel när de träffades av en raketgranat. Kort därpå svarade Israel med flyganfall mot mål i södra Gaza – denna gång utan begränsningen att skydda kvarvarande gisslan, som nu tros ha lämnat området.

För Netanyahu är det en mardröm. Kriget som skulle bli hans triumf håller på att bli hans gisslan. I intervjuer berättar han gärna att det är han och Donald Trump som gemensamt formulerat den tjugopunktsplan som nu definierar fredsprocessen. Men samtidigt ger Trumps närmaste rådgivare, bland andra Jared Kushner, en annan bild: USA ingrep för att skydda Israel från att förstöra för sig själv.

Så i stället för att sola sig i glansen från en seger pressas Netanyahu nu från två håll – av sina egna högernationalister, som kräver total offensiv, och av Vita huset, som signalerar bomba om ni måste, men förgör inte fredsplanen.

Det är en fredsplan som i bästa fall är naiv, i sämsta fall cynisk. När kvarlevorna efter de dödade israelerna väl återlämnats – tolv av tjugoåtta enligt senaste siffran – ska fas två börja. Den innebär att Hamas avväpnas och styret i Gaza lämnas över till en ännu obestämd teknokratisk förvaltning med någon form av internationellt stöd. 

Det är, på pappret, helt logiskt. I verkligheten är det som att be en revolutionär rörelse att upplösa sig själv framför rullande kameror. Hamas, som styrt Gaza i arton år, väntas alltså fredligt lämna ifrån sig kontrollen och lägga ned vapnen. Det är inte troligt att det kommer hända. Det är heller inte uttalat, men mycket av planen bygger på att Hamas ska förlora utan att protestera – något som inte hör till terrorrörelsens natur.

Hamas inre kris är påtaglig, men det gör inte rörelsen mindre farlig. Nu återkallas tusentals män ur de palestinska säkerhetsstyrkorna för att slå ner interna rivaler – de väpnade grupper som Hamas anklagar Israel för att beväpna i syfte att destabilisera Gaza inifrån. Därmed har Gaza blivit en arena för parallella krig. Det mellan Hamas och Israel och mellan rivaliserande palestinska grupper.

Samtidigt rör sig Israel i ett minfält. Varje attack som dödar civila urholkar den moralhöjd man så desperat försöker hålla kvar. Samtidigt är realiteten sådan att terrorister fortsätter att gömma sig bakom civila. Vapenvilan är en balansakt i en ruin: ett snedsteg och allt kan rasa.

På det diplomatiska planet fortsätter Trumps team att insistera på att processen lever. Så sent som i måndags menade Trump att vapenvilan fortfarande gäller. Det gör den kanske, men i respirator. Medan Vita huset talar om diplomatiskt momentum ropar Israels högernationalistiska säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir på ny offensiv. För honom är fredsplanen inte ett förhandlingsresultat – den är ett hinder som måste undanröjas.

Så länge den typen av röster sätter agendan, och så länge Netanyahu är beroende av deras stöd för att sitta kvar, kommer det inte finnas utrymme för en fred som bygger på något annat än tystnad efter bomber.

Samtidigt blöder Gaza. Uppgifterna om civila dödsoffer ökar varje dag. Världssamfundets moralpanik är tillfällig. Det långsiktiga engagemanget är obefintligt.

Det talas om vapenvila. Men när till och med det ordet blir en del av krigsretoriken – då vet vi hur långt bort freden är.