Siffran 100 är en flaskhals

När den statliga kommittén för kulturkanon presenterade sin lista över 100 svenska verk var det många som genast började jämföra, räkna, reagera. Vad har fått plats? Vad saknas? Varför är 69 av verken skapade av män? Och var är Astrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, Tranströmers poesi, Cornelis Vreeswijk, ”Dvärgen”, ”Mina drömmars stad”, ”Loranga, Masarin och Dartanjang” eller sommarpsalmerna?

Att dessa saknas visar problemet. Det går inte att komprimera ett lands kulturella minne till 100 verk. Inte utan att det blir godtyckligt. Det är helt enkelt för trångt i den där listan.

Och ändå är det just denna siffra hela projektet byggs kring. 100 verk, som nu ska lyftas, förklaras och spridas genom en digital plattform. En stiftelse ska bildas för att ansvara för det hela, revidera listan vart tionde år och samordna insatser mellan museer, bibliotek och lärosäten.

Det låter storslaget. Men samtidigt krångligt. Vi har redan institutioner som visar upp svensk historia och kultur i sin fulla bredd. Nordiska museet invigde så sent som 2024 sin största utställning någonsin, Nordbor. Den är både modern och interaktiv, den rymmer 500 års liv, röster och minnen. Den lyfter fram vardagens kulturhistoria, minoritetsperspektiv och levd erfarenhet. Ska samma museum nu verkligen lägga resurser på att skapa ännu en permanent utställning, kring en betydligt smalare lista?

Till detta kommer alla andra kostnader: 150 miljoner från Allmänna arvsfonden till en ny stiftelse, 60 miljoner från kulturbudgeten för regionala projekt, 2 miljoner till en tillfällig webbplats, en bokutgåva för en halv miljon och redan 8 miljoner i kostnader för själva utredningen. Det är svårt att se hur det här inte drabbar andra delar av kulturlivet, inte minst i en tid där folkbildningen redan fått skära ner, lokala kulturarv rostar sönder och kulturens andel av statsbudgeten är den lägsta på 20 år.

Idén om en kulturkanon är inte dålig i sig. Tvärtom, vi behöver gemensamma referenspunkter, berättelser och bilder att spegla oss i. Men om projektet ska ha någon verklig bärkraft måste det vara öppet och föränderligt. Inte låst vid en siffra och presenterat som ett prestigeprojekt från Stockholm.

Kultur är ingen checklista. Den är som ett samtal, en flod, ett pågående arv. Släpp på gränserna. Öppna upp. Och ge plats åt fler än hundra verk.